OCR Interpretation


Minnesota stats tidning. [volume] (St. Paul, Minn. ;) 1895-1939, July 22, 1896, Image 7

Image and text provided by Minnesota Historical Society; Saint Paul, MN

Persistent link: https://chroniclingamerica.loc.gov/lccn/sn83045299/1896-07-22/ed-1/seq-7/

What is OCR?


Thumbnail for

MARIE SOPHIE SCHWARTZ.
g- under den
I N N E S O A S A S I N I N O N S A E N E N 2 2 U I 1 8 9 8
DR. P. FAHRNEY, M2-MA So. Hoyne Ave., Chicago, DL"
Pastor t.UBVTG HOLMES, p^aeWoat,
Cor Smith Ada.-na Si.r.s..RurliniftOu. fo**.
A. .h-SVA^VSONvöe.kr&wra»',*
116 Sou ii Wood St:.. Buriinjton, lo»*

Martha hade pä hennes nåds tlll
•ägelse underrättat h&radshöfdin
gen om, att professorn önskade tala
vid honom Albert låg vid denna
underrättelse utsträckt pä soffan i
nattrock och tofflor, sysselsatt med
I&sning. Han steg upp, och sedan
han klädt sig, gick han in tiil fa
dern, hvarvid han tänkte:
"Få se, om icke min mor nu varit
framme och förmått min far att
Inblanda si# I mina åtgöranden men
jag är in,i en pojke mera, och detta
lär boi* v$L till slut få lof att inse,
huru syåft det änför henne tjcks
vara." ,,:
A'bert fann fadern sittande lutad
bfyer bordet, bläddrande i Aristote
les och ifrigt sysselsatt att göra An
teckningar der ur,
"P-ippa har låtit kalla mig," sade
Albert.
"Var god och sitt ned jag skall
Btrax hafva den ärau," mumlade
professorn, utan att lyfta ögonen
Ifrån sitt arbste.
Albert satte sig, tog en bok, som
låg på bordet och bläddrade iden.
En lång stund förflöt, och det syn
tes tydligt, att professorn alldeles
glömt det uågon mera än han sjclf
befann sig i rummet. Souen gaf sig
god ro. En half timma för Söt-. Slut
ligen slog Albert ihop boken, skruf
gade litet pä stolen och hostade,
men utan att detta ljud tycktes på
minsta sätt störa fodern.
"Kanhända pappa inte har tid att
nu.tala vid mig," yttrade slutligen
Albert, sedan han förgäfves gjort
alla möjliga försök att ådraga sig
dennes uppmärksamhet.
I detsamma lade professorn ifrån
Big pennan, sköt upp glasögonen
och fastade blicken pä sonen. Åsy
nen af dennes ansigte tycktes åter
kalla honom till verklighetens verld,
utan att han likväl fullkomligt er
inrade sig hvad han hade att siigft
Albert. j,*
"Jaså, jaha, det är du. Var det
något du ville, jag tror du önskade
pen n ingar ^ller.^biur?".^
"Nej, pappa har låtit( kalla mig,"
svarade Albert småleende.
"Har jag? Kan icke påminna mig
det"
"Mamma lät tillsäga, att jäg skul
le infinna mig bos pappa," återtog
Albert för att upphjelpa faderns
minne ty han insåg fullkomligt, att
hela samtalet var en tillställning af
modern.
"Mamma, jaha, alldeles riktigt,
din mor," stammade professorn och
gjorde en ansträngning för att slita
sig ifrån de lärda grubblerierna och
återkomma till hvad som verkligen
händt.
v
i-
"Jag tror at£ hon hade att bekla
gar§ig öfver dig. Vänta litet, nu
kommer jag ihåg!" Professorn gned
sig i pannan med bekymrad uppsyn,
ty han erinrade sig nu klart sin hu
strus hotelse. Derpä eftersinnade
han en stund och smålog sedan .nic
kande åt Albert:
"Hon ville icke, att du skulle be
hålla den der anvisningen men jag
inser icke hvarför du skulle lemna
igen den. Du har ju fätt dec. Er
go är den dinjoch om den nu.är din,
Bå vore det ganska ologiskt om jag
toge ifrån dig hvad som rätteligen
tillhör dig. Din mor skall aldrig
logiskt kunna bevisa, att hon har
rätt i sitt påstående, att du icke bör
tillåtas behålla hvad du en gång
fått."
"Mamma vill således, att jag skall
Iterlemna anvisningen?"
"Ja, så der ungefär lät det."
"Nå-å, hvad har pappa beslutat?"
"Jaha, jaha, huru var det nu igen?
Vänta, låt se! Jo, hon skulle icke
lemna mig i fred, tror jag. Och så
ville hon att du skulle resamed hen
ne nästa år, jaha, något ditåt var
det. Bra bårdt att icke få vara i ro
hm, hml..
"Men...."
"Ja, jag förstår, du vill veta hvad
jag tänker i afseende på denna kate
gori."
"Ja, jag önskat veta hvad pappa
tänker 1 afseende på anvisningen."
"Hm, hm, ha vi icke kommit öf
verens derom, Jag tyckte vi voro
v ense om att resa båda två, du och
jag. Ser du, jag ämnar mig till
Berlin, och sedan vill jag göra ett
besök hos Arago i Paris. Om vi re
sa båda tv«, blir slutsatsen den, att
et
fi.
Jvenne Familjemödrar,
BERÄTTELSE
AW
LForts. frfta fOrejr&ende nr.l
hon icke eger någon att varit upp
bragt på, emedan den egentliga or*
saken i och med detsamma försvin
ner. AUt hvad som rör resan får
du bestyra om. Säg mig nu, hvad
tänker du om de syntetiska begrep
pen?
U tan att först svara på den lftrda
frågan, fattade Albert faderns hand,
tryckte den med värma och sade:
"Vi resa tillsammans, min gode
far, och jag skall säkert genom pap
pas sällskap inhemta mera än af he
la resan i öfrfgC?
Tvenne dagar förgingo. Icke ett
ord vexlades^emeUaa» professorskan
och hennes sou. Pä hennes fråga
till mannen:
"Har du återtagit aä%fenl«^«a?"
fick hon till svar:'
"Min söta vän, den saken är ar
rangerad." varefter den ömma
hälften befallande tillade:
"Gif mig då den ifrågavarande
anvisningen jag be^öfye^. .pennin-
Professorn gaf henne den, hvaref
ter hon genast lät spänna för dro
skau och sjelf for till grosshandla
ren Ekström, för att efterhöra om
sonen lyftat några penningar men
der svarade man, ätt penningar icke
bl if vi lyftade sedan professorskan
sjelf var der.
Helt belåten återvände hon hem
för att fortsätta förberedelserna till
Rön by resan. i
Dagen derpå, vac torsdag.
Helt tidigt på morgonen väcktes
fru Sofie utaf en vagn, som rullade
ut från gården. Hon reste sig upp
och såg på klockan den var 7.
"Förmodligen kusiren, som kör ef
ter hö," tänkte hon och lade sig åter
ned men hon kunde icke åter som
na in, och uppstigningen var en
gång för alla bestämd till klockau
åtta. Hon öfverlemnade sig derför
åt nöjet att beräkna, huru händel
serna skullo utveckla sig efter hen
nes ön
sk ni uganrHqn betänkte, hvil
ket anäeende "baron Silfverkronas
giftermål med Al ber ti ne skulle gif
va henne, ochAura dy medels bli be
fryndad med grefve Stormhjelms pä
Åkerby, grefvinnan Stbrmhjelm var
ju faster ät barouen. Om dottern
skulle bli lycklig eller icke föll henne
aldrig i tankarne hon tänkte endasi
på huru hon sjelf genom denna för
bindelse skulle^komma i slägtskap
med den egentliga aristokratien,
samt att dottern en dag skulle blif
vä presenterad yidhofvet. Allt det
skimmer, som rang och rikedom
skäuka, omstrålade henne i inbill
ningen, och hon kände sig redan
stolt och lycklig vid de" framtids^
planer dem hennes högmod och få
fänga med bjerta färger utstakade.
Derefter öfvergick hon till sonen
men suckade, då han för hennes själ
framstod i den enkla, svarta frac
ken, i stället för den praktfulla lif
gardesuniformen. Huru mycket me
ra till sin förmån skulle han icke ha
presenterat sig, med sin ståtliga fi
gur, om han varit iklädd denna ly
sande drägt och kunnat uppträda
i sällskap med kamrater, tillhörande
blomman at adeln. Nu deremot ha
de professorskan den grämelsön att
tänka, att han var en Simpel bläck
suddare men lika god t, han var en
rik mans son, hade ett fördelaktigt
utseende, ett behagligt sätt att va
ra och utsigter till en hastig fram
gång på den bana, han emot hennes
vilja beträdt. Han kunde- nog, om
hon fick bedrifva saken, blifva mäg
åt grefve Stormhjelm, som endast
hade en son och en dotter. Derför
den utrikes resan nästa år derför
skulle Albert göra henne sällskap
dervid derför hennes bestämda mot
vilja. för att hau skulle resa ut, i
synnerhet som hon räknatpäatt
Albert skulle komma till Rönby och
under sitt vistande derstädes göra
bekantskap med den grefliga famil
jen, som troligen komrne att till
bringa sommaren på en af sina egen
domar i närheten af Rönby. Pro
fessorskan lyckönskade sig att ha
lyckats motarbeta sonens planer och
tackade Gud, som gifvit hénne en sä
fast och.orubblig karaktär jemte ett
så klokt och öfverlägset förstånd,
att hon dymedels på en gång kunde
spinna trådarne till både sin sons
och dotters framtida lysande ställ
ning i lifvet. Huru tacksamma bor­
Varma Sommartiden.
BUitvärdrag Reumatisk
eiler ett hastigt Jr*. Neural gl,
.Väderombyte JT Ryggvärk,
medför ofta ett I eller
utbrott af eder' förorsaka
gamla akornma ett nytt
Anfall af svårare beskaffenhet»
galwfr §ä
ti*:
är i saknad af all jemförelse som
botemedel. Den kurerar och bere
der en kur som är varaktigt ......
Ilat deu alltid till hands i edert hem.
do de icke vara för hannes nit, huru
fä bara eg de den lyckan att hafva
en dylik mor, ea mor, som inskärpt
sunda grundsatser i deras själar,
som flyttat deras tankar pfc ett ly
sande mål och nedlagt hos dem frö
en till «n ädel ärelystnad Fru So
fie kände en djup beundran för sig
sjelf. Just
i
detsamma slog klic­
kan åtta, och hon fattade vid det
sista slaget klockstr&ngen och ring
de. Martha inträdde, för att bistå
sin matmor.
En af professorskans anordningar
var, att Martha aldrig, under det
hon hjelpte henne kläda sig, fick
öppna munnen eller säga ett ord,
förr än hennes nåd tilltalade henne.
Nu var hennes nåd så fördjupad i
sina drömmar om framtiden, att
hon stillatigande klädde sig, och
ehuru det tydligt syntes, att Martha
hade något på hjertat, gaf profes
sorskan icke akt derpå. Ändtllgen
var hon klädd klockan slog tre qvart
till nio således en qvart till fruko
sten. Hennes nåd satte sig i soffan
och yttrade till Martha, som stod
framför henne.
"Nå, har du lagt ner allt mitt lin
ne, som jag skall hafva med mig,
och sett efter att Minna äfven lagt
in min dotters?"
"Ja, hennes nåd, allt det der har
jag ombestyrt."
"Godtl Der pä bordet finner du
tvenne listor på de klädningar jag
och fröken skola hafva med oss. Frö
kens lista lemnar du åt Minna, min
tager du sjelf. Skicka upp hushål
lerskan efter frukosten, så att jag
får gif va henne förhållningsorder,
huru jag vill häfva allt stäldt för
professorn och häradshöfdlngen,me
dan jag är böria."
"Komma professorn och härads
höfdingen tillbaka, medan hennes
nåd är borta?" dristade Martha att
fråga, ehuru fru Sofie ansåg, att
tjenstfolk voro lika iitet berättigade
att göra frågor, som undersåten är
berättigad att stalla dylika till sin
monark. Hennes nåd spärrade upp
sina skarpa, klara ögon och säg pä
Martha med en genomträngande
blick.
"Kommer tillbaka? Hvad säger
bon? Hvarifrän skola de då åter
komma?"
"Från den utländska resan", sva-r
rade Martha något dristigare.
"Den har miu son pä min inrådan
slagit ur hågen". Hennes nåd re
ste sig för att gå ned i matsalen.
"Men, hennes nåd, professorn och
huradshöfdingen reste i dag på mor
gonen klockan sju, och professorn
gaf Minna ett bref att hemna åt
hennes nåd vid de§s uppvaknande."
"Rsste, réslel" skrek fbu Sofie,
Och glömmande all sin värdighet,
störtade hon ut i korridoren och
fram till si ii mans dörr. Den. var
stängd och på densamma rar upp
klistradt ett papper med påskrift:
Professor A. C. von Krug har rest
utrikes och återvänder först i sep
tember."
Hade professorskan haft svaga
nerver, så hade hon säkert dånat
men hon var icke nervsvao. Det
första häftiga utbrottet af hennes
känslor hade hon redan ångrat, eme
dan Martha varit vittne dertill.!
Också när hon stod utauför man
nens dörr,^ick icke ett ljud öfver
hennes läppar, utan hon samman
pressade dem allt härdare och hår
dare för att stänga all sin harm
inom sitt eget bröst. Hon återvän
de till sina rum, vinkade åt Martha
och sade i kort och befallande ton:
"Jag kände till den der resan.
Det var med mitt samtycke den fö
retogs. Har du förstått mig?"
"Ja, jag går genast ned till Minna
och säger, att hennes nåd frågat ef
ter brefvet, som hennes nåd bedt
professorn att innan sin afresa lem
na åt henne, för att tillställa henn&s
nåd."
"Det är bra, gå!" Martha gick.
"Ah, det var för mycket!" utropa
de professorskan. "Gäckad af den
gamle token, gäckad af niin son.
Men detta skola de dyrt få betala
mig."
Rönby, major Gustaf Qvickfelts
egendom, var alldeles icke något
stort gods, utan en mindre egen
dom, som afkastade nätt och jemt
sä mycket, att en familj kunde utan
bekymmer, men med hushållning,
lefva deraf.
Rönby hade ett förtjusande läge
midt i en dal, omgifveri af löfskog
och smekt af Mälarens böljor. En
liten vacker och väl underhållen
park, en förtjusande trädgård, en
stor gård med lummiga lindar och
en blomsterrabatt med ett yppigt
törnrosqvartér i mid ten, utgjorde
byggningens omgifning. Sjelfva
boningshuset var rymligt och vac
kert, med höga, glada och st&tliga
rum, som voro möblerade med en
smakfull enkelhet, utan alla dessa
lyxartiklar och allt detta prål, hvar
med stadsboarna anse sig böra öf
verlasta sina rum, så att de snarare
likna fullproppade grannlåtsbodar
än människoboningar.
I den stora salen stod ett vackert
piano, ett par små soffor, öfver kläd
da med grönt marokin och stolar af
sv&rtbetsad furu med dynor af ma
rokin. Ett bokskåp med glasdör»
rar, ett sybord vid ena fönstret, och
det stora runda bordet midt på golf
vet med sin gröna bordduk, de med
blomsterkrukor uppfylda fönstren
ooh de i sia» burar hoppande kana-
riefoglarae allt gaf &t detta rum
ea prägel af trefnad, och hela anord
ningen utvisade, att det utgjorde
familjens samling- och arbetsrum.
Innanför salen till venster var säng
kammaren till höger låg förmaket
och innanför detsåmma, med utgång
åt förstugan, majorens enskilda
rum. Våningen én trappa upp upp
togs af dotternsffccfe sönernas rum
samt gästrum.
v 21
Det var några dsfgar före midsom
mar. Junisoleri'skbn klar och leen
de ned på Rönby och in i den stora
salen, der familjénd-inedlemmar voro
samlade till frukosten.
Majoren var eÄ i*ésHg man med
starkt tycke af effn1'syster. Samma
stålgrå och skarpa Ögoo, men med
den skilnadea "atr hans uttryckte
mera in tell igen sEbcfi känsla än pro
fessorskans samma tillbakadragna
hufvudform, ehéru 'majorens panna
var mindre starkt lutad samt äfven
mindre tvärt afvikande ofvanför
pannknölarne samma mun med tun
na läppar och samma oböjliga ut
tryck i hvarje drag. Likväl hade
han i sin karakter betydligt mera
välvilja, Un som fallit på fru von
Krugs lott. Dessutom fans en an»
nan stor väsentlig olikhet emellan
dem. Hans syster hade redan som
barn varit stolt.öfver sin adliga här
komst. Hon gjorde sig till slaf för
bördens fördomar, och af egenkär
lek lät hon städse påskina fin här
komst. Af fåfäuga iifl ides hon att
endast vara i beröring med folk af
stånd och sådana söm innehade en
viss plats i samhället. Hon hyllade
de redan föråldrade och iörmuitnade
idéerna om medfödda företräden
samt var till sitt innersta hjerta,
till alla sina tanicar och känslor ari
stokrat, dä brodern deremut var och
förblef demokrat.
Hufvuddraget i haus karakter var
egenkärlek och brist på aktning fö»*
allt af ålder bestående. Han var
batare ai adeln, af aristokratien,
derför att han våren helt obetydlig
medlem deraf utan förmögenhet och
stäld pä ett af de
liiista
trappste­
gen inom sin kas^ii stället för att,
såsom hans egei*k$fclek kräfde, vara
en af de förnäm stadde mest ansed
da. Dä han ické^^ndc vara en af
de första, ville ba^0icke vara" en af
de sista, utjn u^Vrädde emot hela
ståndet och fä'3tå&ie en viss upp
märksamhet vid sitt namn genom
de liberala åsigtifc, har. hyllade pph
genom"ätt pä alla'V%sdagar förfäk
ta folkets rättigheter. Såsom yng
liug låg hau i ständig
fejd
med sy­
stern, och såsom man urartade des
sa fejder till verkliga strider och
anto»o karäkteriäW fiendskap, när
han ^l.utligpn gifte-iig med kommi
nisteu Pehr&sous dotter och, genom
arfvet efter sin hustrus.farfar, bon
den Matts Pehrasjcn, kom i tillfälle,
att utan skuld köpa flönby, som han
förut arrenderat. Med en bror, den
der ingått en dylik mesallians, ville
icke fru vou Krug hafva någon be
röring, utan uppsade all framtida
bekantskap, hvarmed majoren för
klarade sig fullt belåten.Utom dessa
olikheter, funnos afven andra emel
lan de båda syskonen. Majoren var
en rättskaffens ma^. 'en god husbon
de, én öm far, och höll på sitt vis
obeskrifiigt mycket af sin hustru.
I tjugosex år hade syskonen lefvat
som ovänner, dä försoningsunder
handlingar börjades af baron Silf
verkrona. Efter mycken hårdnac
kad vägran frän majorens sida, lyc
kades det likväl baronen att åstad
komma en förlikning, så att då pro
fessorskan slcref till sin bror och
underrättade, att bon ämnade besö
ka honom p\ sommaren, hade hau
bedt henne vara välkommen. Vis
serligen var detta välkommen gan
ska kalit, men de båda syskonen
hade aldrig varit särdeles ömsinta
mot hvarandra, och för öfrigt reste
professorskan icke till Rönby för
broderns skull,hva^om han var fullt
öfvertygad, utan r^tt och slätt för
att dymedelst fä baronen till måg.
Majorens fru, Malin Pehrson, var
ett litet, fetlagdt fruntimmer, med
fina milda anletsdrag, der likväl
spår af mång&t. tyst och bittert li
dande kunde spor jas, ehuru uttryc
ket var snarare gladtigt än sorgset
och de ännu friska ^läpparne logo så
vänligt emot matu och barn. Men
man kunde likväl Kigsa i ögats allvar,
att hjertats strängar ofta nog pä
smärtsamt sätt ge^iljudit inom hen
nes bröst vid si^an^f en visserligen
varmhjertad, men sträug, häftig
och oböjlig man, som fordrade lyd
nad, äfven om denna lydnad kosta
de tårar, öfver tnajorskans väsen
de hvilade en varsamhet, en ständig
uppmärksamhet på mannen, som
tydligt utvisade att hela hennes lif
varit ett oupphörligt studium af
alla hans önskningar, af skiftnin
garne i hans lynne samt ett fortsatt
bemödande att undanrödja allt, som
på ett eller annat sätt kunde uppre
ta eller störa honom. Dock låg det
ingenting af slafvisk rädsla, af ängs
lig viljelöshet i hennes väsen. Nej,
hon hade en viss säkerhet i sina rö
relser, en anstrykning af bestämd
het, som obeskrifiigt v&l klädde hen
nos ålder och ansigte. Man vågade
icke anse henne som en olycklig hu
stru, ehuru man.^ném sig fann, att
hennes äktenskapliga stråt icke all
tid gått på rosor, utan kanske ofta
nog på törnen. Mfn öfverfölls icke
vid hennes möta afUdenna qvalfulla
känsla, som åsynen af vissa gifta
qvinnor väcker,fenftdan man i deras
.biekfit, och i förföråldrade drag
PETER'S MAG-VIGORI
tycker sig läsa historien om brutna
tåtie kropps- och själskrafter.
Majoren hade varit och var en
sträng, ofta något despotisk äkta
man men han hade aldrig v^rit elak
och tyrannisk. Han hade gifvit sin
hustru månget smärtsamt stygn,
men aldrig något obotligt sår, och
hon kunde således icke fä namn af
olycklig.
Utom majoren och hans fru voro i
salen tre personer: en son om fem
och tjugo år, som var filosofie dok
tor och skollärare i W—, en dotter
om tjugo år och en sjuttonårig son,
som var studenéf
Äldste souen Ernst, var liten till
växten, med ett vackert huf?ud, ett
lugnt och nästan melankoliskt ut
tryck i draget omkring munnen,
ehuru de lifliga, nästan skälmaktiga
ögonen och de hastiga rörelserna
tycktes motsäga dettå. Hans an
sigte var behagligt, fastän dragen
icke egentligen voro regelbundna.
Jenny, dottern, medelmåttigt lång,
med plastiska former och en växt,
som sjelfva Venus skulle afundats
henne, hade ett ansigte, som vid
första anblicken var mera fult än
vackert* emedan man tyckte, att
dragen alldeles icke passade till sam
mans. ögonen voro ljusa, med en
obestämd blågrå färg men ögonbry
nen voro svarta och starkt hvälfda.
Näsan var krokig, munnen för liten
och håret för ljust men hyn, hyn
var såinjellhvit och så blomstrande,
att den liknade en nyss utsprucken
ros. Man såg, att en sådan by ovil
korligen måste utvisa lif och helsa,
ty den var frisk, frisk såsom rosens
blad. Helsa och ungdom var det,
som blomstrade på dessa kinder,
och glädjen strålade ur hvarje drag.
När man en stund hade betraktat
den unga flickan, glömde man att
ögonen voro för ljusa, ögonbrynen
för breda och muanen för liten man
glömde allt detta och säg endast
framför sig en bild af den lefnads
friska ungdomen, som gjorde hjer
tat godt och lifvade själen.
Den yngre brodern, studenten,
unge herr Arvid, var sin fars afbild,
lång och smärt, med skarpt marke
rade drag och klara, stålgrå ögon
men dessa drag hade af modern fått
ett mildare uttryck, som alldeles
borttog det oböjliga deruti, som ut
märkte faderns.
Familjen var samlad till fruko
sten. Under det Jenny slog i kaffe
åt sin far, yttrade hon med ett
skalkaktigt leende:
'Tappa har just stökat vackert
till, som upplåtit sitt hus åt den för
farbror Ström vikarierande doktorn.
Hvad tror pappa, att vår nådiga
tant skall säga om att nödga* logera
under samma tak som sia träd
gårdsmästares ton?"
Majoren såg på dottern, med att
på en gång strängt och ändå vfta
J[ligt uttryck, sägande*
Eq
begär förtärde hon en dej af denna omogna, dödsbringande frukt.
Då aftonen kom, instälde sig feber ledsagad af uppkastning och
diarré, och morgonen derpå var hon mycket sjuk. Endast en
lycklig händelse räddade deras älskling. En vän hade, vid ett
besök för några dagar sedan, öfverlemnat till dem en flaska med
DR. PETER'S MÅG-VIGORI.
från ett svårt anfall af dysentery, och hennes man från en mag
sjukdom, förorsakad genom allt för ymnigt drickande af kallt
vatten, då han var öfverhettad. Mormor kom ihåg denna medicin
och återigen, som vid tusentals andra tillfällen, bevisade
Majoren såg strängt på dottern,
men hon log så glädtigt emot ho
nom, att det stränga uttrycket för
svaun. Jenny visste mer än väl att
hon var faderns stora gunstling.
"Kära Jenny, sluta nu med ditt
barnsliga prat," inföll majorskan,
"kom ihåg, att vi hafva tant Sofie
här innan aftonen och att gardiner
na äunu icke äro uppsatta i deras
rum."
"Doktorn hafva vi här om en
timma," inföll magister Ernst
Qvickfelt och såg småskrattande
på systern.
"Ja, och Jenny har hufvudet fullt
af papiljotter," bifogade Arvid.
"Dessutom, kära syster, glöm för
all del icke att sätta en bukett "för
gät-m ig-ej" i ett glas inne-i dok
torns rum."
"Och var för om jarjfär fråga?
Brukas det så i Upsala?" Jennys
näsa krökte sig försmädligt.
"Åh nej men ser du, den unge
manuen kan vid åsynen af de der
blommorna icke underlåta att fråga:
'Greta, hvem bar satt hit dessa?'
och dä svarar hon:'fröken', och se
dan så...."
"Är du ganska eafafäig, så stu
dent du än är."
Majoren reste sig upp från bordet,
majorskan tog sxri liyckelkuippa och
Jenny hoppade fram till fadern, sä
gande:
"Medgif nu, att du i förtvifiau öf
ver att icke baiya några utsigter
att få mig bortgift, bjudit hit den
unga doktorn. Icke lärer du ha
gjort '"det förrätt roa mamma, som
just" irJke set' sä "al idel es heiiUo,v u
skugga hvilar öfver det nyss
så lyckliga hemmet. Barnets glada
skratt höres icke längre. Leksa
kerna ligga orörda, och till och
med Jack, den pålitlige* vakthnirden,
dess trogne vän, hänger bedröfvad
"med det lurfviga hufvudet. Den
lille patienten ligger orörlig i mor
mors" famn. Cholera infåntum, våra
.barns värste fiende, har förorsakat
denna förändring. Hon hade icke
lydt mamma. De gröna bärena
voro så frestande och med barnsligt
Den hade botat ett af hennes barn
sin verkningskraft. Den lilla patienten till­
frisknade hastigt. Det är onödigt att säga, att hon nu visar en
viss skygghet för bärkart.
TV, T) K/T_ är intet special medel för de olika sjukdomar i blodet, nju
Ls?* SrCtCT
S IVj.3.^ V IgOri
rarne, lefvern eller magen. För dessa är Dr. Peter's
Kuriko ett erkändt medel. Det gifves dock vissa magsjuk­
domar, som i allmänhet sammanfattas under namnet "acid dyspepsia" (så kallad, emedan närvaron
af magsyra är den mest framträdande symptomen), som intet kan bota så prompt och grundligt
som Mag-Vigori. Dr. Peter's flag-Vigori är ett förträffligt medel för sommarsjukdomar, såsom
cholera morbus, blodgång, diarré, magkramp, barnkolera (summer complaint) o. s. v. Den är beredd
af uteslutande vegetabiliska beståndsdelar och innehåller ingen opium, morfin elier andira narko
tiska substanser. Den kan gifvas med fullkomlig trygghet till de svagaste.
Agenterna för Dr. Peter's Kurtfca hafva också Mag-Vigori till salu. Om ingen,figpqt ^n'?4**
i Eder närhet, tillskrif frabrikanten
,-r
'Jfr*
"Har syster Sofie_sjelf bjudit sig
hit, så får hon, vid min ära, nöja
sig med samma sällskap, som jag
anser passande för mig sjeif. Hvad
gör det för öfrigt, att unge Berg
ströms far är trädgårdsmästare?
Din morfars far var bonde, och det
har på heder och tro icke hindrat
hvarken din mor eiler hennes far
att vara hederliga och bra menni
skor."
"Pappa, pappaL" Jenny böjde
skrattande fingret och hotade fa
dern. ''Du får lof att tala ett mera
ädelt språk och icke visa så starka
sympatier för folkets barn, när tant
kommer eljest tager det ea snöplig
ända på er försoning."
"Ja, då får den allt fara sin kos,
skall jag säga henne, mamsell Näs
vis, ty jag tänker visst icke forma
mig efter fru systers idéar."
"Icke det var ledsamt* och jag
som tänkte få kusen Albert till
man."
"Jenny, prata inga dumheter,"
utropade majoren, "jag vill icke ve
ta af någon adelspojke till måg. Du
vet, jag tål icke adel."
"Dina egna pojkar," tillade den
unga flickan med en djup nigning
för bröderna, "äro ju adelspojkar."
iiRAor uahk!
S^-V?.-v
DR.
-v"'
A- X'
"S/i
v
med att fä huset fullt af frälse och
o s e I o k
i
"Jag har gjort det, för att göra
Ström en ijenst och nu tiger du,
pratmakerska, och går att bjelpa
mamma."
"Ska ske, herr major," svarade
Jenny, oeb gjorde ställningssteg,
hvarefter hon sprang ut med mo
dren. Arvid följde henne, deklame^
rande:
"Snart fir jag på mitt tjugofemte,
Ooh som jag är ful" dcrjemiej
Lär jag väl evigt bli mamsell."
"Nej, seden glädjen får du aldrisr,
emedan jag är fröken," utropade
Jenny och vände sig om. "För öf
rigt har jag satt mig i sinnet att
icke dö ogift."
"Icke? Ocb om ingen viil ha dig,
hvilket är mycket sannolikt?"
"Åh, sörj icke för det när det
blir skottår, ger jag mig ut och
friar.'*
"JennyF' ropade modern, som re
dan hunnit upp i andra våningen.
"Här är jag, mamma med några
lätta språng var hon uppför trap
pan.
"Och jag med," utropade Arvid,
som följde henne.
"Kära barn, nu är det brådtom,
och icke går det an att I hållen pa
med ert barnsliga skämt. Jenny
skall hjelpa mig," sade modern.
"Och jag skall hjelpa Jenny," me*
nade Arvid.
"Nej, du går ned, för eljest blir
det bara lek af."
'Mamma, jag skaJl sätta upp gar
dinerna, och det skall gå som ea
dans hit med stegeni" Vår lång
bente student satte stegen i ord*
ning och fattade tag i gardinerna.
(Förta
(ajcrna on plnir om da»
pen, äro nödvjtnfliK1*
för att bota dc truJo»
tucsvilrda plflgor. som
förorsakas af neni algl,
uutsrr. a*tma. re urna»
ism.höfeber, höftvilric,
ni v ud väv k,
i-y gg vii i lcr
""rstörda nervör samt
alt förobytfsra»llasom
thar-sjukdomar. Små
droppar, dt-r. är saut,
mo ii- do in ne lin 1 la i
hög-st koticoi trend
form kraftfnlla vegetabiliska butanoe int
nen för dessa sjukdomar oeh dock ii ro titt
fullkomligt oskadllara. DöiVro underbara 1
sin verkan och underbara i sin btiliyhcfe i"3W
dosor för Sl.OOh Det'fir cn liltt. tntajren me»
älcln samt bil Ii-" oeh lätt att I'fl.onurvi viljifr
sivnda en pro/ Itu fr likcc ltied pusten vlä
mottagande/ 25 i.-oiits. Till saln endast
liosrssooh/ ityeiit o c. fl.fr.Vpr Ilaska.
SWANSOf jiHEUM&TIS CURE CO.
1871 Arborir st^phtcaso. lit
Svensk^ ber ska Kyfrko4Brandö
stods-Bolaget
i Burllnffton. Towa. kontrollerad* ftf
konferensen,är det blindaste'af alla iöfsäi®'
rlngrsboliif. Underen scx-flrijf tilsTaro h&f
dot oj behoftlrTfordvrt raerän en Inbotaiatim
fr&n akticeg»! «c. 1 rots fttskllllsa skadeor»
sättningar inbovnlt-s llöjrsta forpäkrlwj
som beviljas on r£ndota Jlr $5,000.^ F&sloe
rer och församling-ar inbespara .".vvc'utt
norr. att försäkra sAx-äl »oro "asa
dom 1 detta bolag. Vidare uppljsnlnfff*

xml | txt