OCR Interpretation


Minnesota stats tidning. [volume] (St. Paul, Minn. ;) 1895-1939, January 06, 1897, Image 7

Image and text provided by Minnesota Historical Society; Saint Paul, MN

Persistent link: https://chroniclingamerica.loc.gov/lccn/sn83045299/1897-01-06/ed-1/seq-7/

What is OCR?


Thumbnail for

fir.
ir
-V
MARIE SOPHIE SCHWARTZ.
Dr. August König*8
Hamburger Brust-thee
IVER
PILLS
Center City, Minn.
GOTHA, MINN.,
GEKBBAL MERCHANDISE.
Fartnredskaper ro. m. Uppköper aliasings
farmprodukter ti il höjrstst priser. Biista
tlllmotospftondo 1 ailaafsoen.
A. E. JOHNSON ft CO,
Land and Emigration Agents,
195 East Third SLt St. Paul, Mina»
J. A. SEDERBERG.
1305 Wash. Ave. 8.,
Minneapolis, JMlnrt*

0\A
8 _,.v
i I
4FCfi,
jJt •*'.
?.-
&-
v
Af
kristen flicka och frisk du hade då
blifvit lycklig. Din tillgifvenhet för
henne måste grunda sig på de upp
höjda egenskaperna i hennes-själ."
"Du har rätt." Albert steg upp
och började vandra upp och ned på
golfvet, under det han talade: "Om
du, såsom jag, kände denna under
bara flicka, så rikt utrustad till för
stånd och hjerta, med en ädel hög
sinthet i alla sina tankar och käns
lor, så.skulle du fatta all den förtvif
lan, som bor i mitt hjerta, vid viss
heten att hon skall dö. Huru ofta
har jag icke förbannat den stund då
bekännelsen om min kärlek gick öf
ver mina läppar ty förut hade hon
med stilla ömhet varit fästad vid
mig, utan att tänka på att jag för
henne kunde blifva något annat än
én kär vän rfien sedan—sedan följde
så häftiga strider, så bittra utbrott
från min sida, så täta' anfall mot de
hinder, som reste sig upp emot en
förening oss emellan, att hon, ut
mattad af striden, sårad i hjertat,
blef ett offer för en sjukdom, som
under flera år., smugit sig fram och
nu utbrutit. Hon skall, dö, och det
är jag med min tygellösa och egoi
stiska passion som påskyndat hen
nes död. Ack, Albertine—utropade
han och stannade framför systern—
nu skulle jag utan knot bära det
öde, som dömer oss att endast för
blifvä éstt par vänner, blott jag kun
de återköpa hennes lif och ega den
ljufva trösten att få tillbringa mina
lediga stundar samtalande med hen
ne och lyssnande till ljudet af hen
nes röst. Hvad återstår: när
fcdn är borta?—Intet?"
i-JfÄ
5 ft
»»mJ»
.w\
--jui
V V- '411
Tvenne Familjemödrar.
Hvad frågar tadlet och afundsju
kan efter, om det offer de anfalla en
dast har några få dygn qvar af lif
vet? Dessa demoner känna icke
medlidande och äro kallsinniga och
likgiltiga för de sår de förorsaka.
Tätt förbi professorskan fram
Bkredo dessa tre, dem hon under
några ögonblick tigande betraktat.
När mor och son befunno sig midt
för hvaran dra utvexlade de en blick,
som liknade tvenne blanka klingor.
Albert gjorde en kall bugning, som
professorskan besvarade med en
knapt märkbar böjning på hufvudet,
hvarefter de passerade förbi.
"Albert, skall ni icke gå och tala
vid er mor?" hviskade Hagar.
"Nej, vi hafva ingenting att säga
hvarandra," svarade Albert.
"Och det är jag som skiljer sonen
från modern. Albert, om ni verkli
gen älskar mig, så låt icke den stac
kars Hagar förtäras af ett dylikt
medvetande."
"Arma engel—mumlade Albeit—
jag skall besöka min mor efter
brunnsdrickningen men begär icke
att jag nu talar vid henne."
Hagar teg sedan hon druckit sitt
glas, gick man ut i parken. Alla
drogö sig åt sidan för dem. När
Hagar satte sig på ett gungbräde,
stego, do sittande fruntimren upp.
Om hon märkte det eller icke, veta
vi ej Albert gaf aft derpå och det
lyste én egen mörk låga i hans blick,
då han såg efter dem.
På eftermiddagen öppnades dör
ren till Albertinas nam, och Albert
inträdde^ Vid åsynen af brodern
sprang hon upp och kaétade sig om
hbns hals.—^
,'
'Al ber, b?Uken, evighet sedan
$ sågo hvarandral" utropade1 hon.
"Ja, stackars barn, jag har icke
sett dig sedan testamentet öppna
des," sade han och lösgjorde sig från
sin systers omfamning. "Vår far
trodde sig-göra så väl, då han ut
nämde mig till din förmyndare men
han visste icke hvilken försumlig
förmyndare jag skulle blifva." Al
bert satte sig. "Hvar är mamma?"
"Hbii häi* gått' på en stund till as
Bfessörskån D.v
"Så mycket bättre, jag, har, verk
ligeÄ-befeoMSf-tftf! täfk med dig. Ric
hard Vår uppe hos5 'mig före sin af
resa, oeh af honom hörde jag att
mamma är lika -oböjlig och%nvis,
oaktad pappas vilja men jaj| för
står sannerligen icke, hvar förI fä
sten er vid hennes samtyck^ då
pappa i sitt testamente tydligt toch
klart uttalat sin vilja och gjort mig
till exekutop -deraf: men den saken
rörer er, icke mig." Albert stödde
hufvudet énaot Handen, fortsättande:
"Känner du anledningen till bryt
ningen mellan mamma och mig?''.
"Nej' men jag kan gissa dertill."
"Låt höra."
"Din tillgifyenhet 'för mamsell Is
raels
en ärpr saken."
"Satrtf -rr p£hvad säger du om sa
k e n v
"Jag skulle önska att hon varit en
berattelbb
AW
$» (Forts, frftn föregående nr.V
KuiMefttft vfll vafra en jordisk kär
lek, som fjettrade den starke, unge,
friske mannen vid denna bleka, p&
all jordisk fägring plundrade flicka?
Omöjligt. Detta borde förnuftet
hafva sagt dessa tadelsjuka, som lef
va endast af förtal och skandal.
Om de förstummades ett ögonblick,
e& var det endast för att sedan har
mas öfver, att han p& en sjuklig, dö
ende judinna slösade en uppmärk
samhet, som de unga tyckte vara
~en stöld ifrån dem, de gamla ett
hån emot allt hvad de ansågo pas
sande.
•rf 1
^f
Dörren öppnades, oöh Albért vän
de sig emot den inträdande. Det var
professorskan. Hon gick emot so
nen med de orden:
"I fall du icke infunnit dig här,
hade jag blifvit tvungen att kalla
dig. —Kom in i mitt rum." Pro
fessorskan gick förut, och Albert
följde henne, hvarefter hon tillslöt
dörren.
"Jag får säga dig ditt förhållande
till den der qvinnan du åtföljer, ger
anledning till så mycket skandalöst
prat här, att jag anser mig pligtig
att blanda mig i saken. Dylika för
bindelser har hvarje bildad man den
urskiljningen att dölja och icke ge
nom dem åstadkomma förargelse."
Albert stod upprätt framför mo
dern med ett uttryck af bitterhet i
sin blick.
"Mamma kan icke vara s& förblin
dad, att mamma instämmer uti allt
det der galna pratet. Betrakta fö
remålet för dessa elaka uttydningar
och säg: Ser hon ut som en qvinna,
vid hvilken jag skulle kunna vara fä
stad med en brottslig kärlek. Omöj
ligt kan mamma tro det, eller tänka
att jag då skulle öppet visa mig med
henne, i fall hon icke egde full rätt
till min aktning."
"Jag tror ingenting, jag blott hör
hvad folk säger, och jag hoppas du
har nog känsla qvar af den aktning
du fir mig skyldig för att skaffa hen
ne härifrån."
"Det här gfir för långt. På hen
nes Jörbon har jag besökt mamma,
och nu vill mamma att jag—jag skall
dödligt förolämpa denna rena och li
dande engel, genom att förmå henne
lemna en helsobrunn, hvars medlem
mar genom nedriga dikter sökt ka
sta smuts på hennes snöhvita vin
gar. Nej, förr skulle jag bita sönder
min tunga, än ett enda sårande ord
skall homma öfver mina läppar till
henne, som i oskuld.och dygd står så
högt öfver er alla."
"Nåväl, då skall jag säga henne
det, denna ränkfulla qvinna, som
kastar Vanrykte öfvfj^. dig och.öfvér
"Försök att förolämpa henne," ut
ropade Albert lidelsefullt. "Ve bå
de er och mig ty jag skall i min vre
de och mitt förakt öfver en dylik
hjertlöshet blifva fruktansvärd. Ni
känner icke den, som nigifvit lifvet,
om ni vågar trampa på hans hjerta."
Han gick ett steg närmare modern.
"Haf aktning för den döende. Den
na af er så djupt föraktade judiska
flicka står vid grafvens brädd, och
de stunder, hon skall dröja qvar på
jorden för att sprida litet ljus öfver
mitt ödsliga lif, äro räknade. För
olämpa icke henne, som endast haft
milda ord för er, och upp väck icke
åter min förbittring de ord jag då
skulle komma att fälla blefve ännu
bittrare än dem ^äg redan en gång
w k
"Till hvem tror du dig tala? Icke
måtte du tala till din mor?" sade
professorskan med högburet hufvud.
"Nej, icke till en mor, en sådan
har jag aldrig egt ty om så vore,
hade jag icke nu varit en skepps
bruten, utan jag hade haft en hamn,
en tröstarinna, vid hvars ömma
hjerta jag fått andas ut min omätli
ga smärta. Jag hade då haft ett'
hem, en familj, en för mitt hjerta
helig och kär tillflyktsort men jag
har ingenting af allt detta, och hela
min förmåga att älska har koncent
rerat sig på Hagar. Hon skall dö—
och ingenting skall ersatta mig för
lusten —ingenting på jorden förmå
trösta mig. Jag eger inga ömma
band i lifvet, sedan detta brustit.
Jag har icke haft någon mor, en
dast den, som skänkte mig lifvet,
den enda gåfva jag har att tacka för,
och äfven deu har ni dragit försorg
för att jag önskade att ni aldrig gif
vit mig. Och nu göra vi bäst uti
att undfly hvarje enskildt samtal."
Albert böjde sitt stolta hufvud
och gick.
När han var borta, stödde profes
sorskan sitt hufvud i handen, och
några tårar, frampressade af en
olidlig smärta inom henne, föllo ned
och qvarlemnade ett por Våta fläckar
påklädningen.
Äfven denna qvinna, beherskad af
högmod, fåfänga och hersklystnad,
hade ött hjerta, ehuru detta hjerta
var omhöljdt' af dessa tre hufvud
drag i hennes karakter. Sonen hade
varit hennes käraste barn, troligen
det käraste hon egt, näst sig sjelf,
och just han lät henne tyngst känna
bördan af att icke vara älskad af
sitt barn.. Att höra honom med
köld och bitterhet tala om, hur illa
hon uppfyllt sina pligter som mor!
Det var en bitter och smärtsam
stund för den stolta på sina barns
kärlek utblottade modern.
Åter förflöto några dygn. Man
hade nästan slutat brunnsdriknin
gen för dageu,,och ett högst ringa
antal gäster promenerade ännu i sa
longen, i anseende till det regniga
vädret. Ibland de åtta eller tio, som
uppehöllo sig derstädes, var profes
sorskan, men icke Albertine hon
hade redan gått derifrån på moderns
tillsägelse. Dessutom voro der Ha
gar, Albert, grefve Stormhjelm ochi
t'
v
V* A
i
öfverstinnan samt fröken Knarren
sköld.
Professorskan
höll
just

att dric­
ka sitt sista glas, då Hagar, som den
dagen ick§ var åtföljd af Sara, med
detsamma räckte fram sitt. Hagar
hade några ögonblick förut varit ett
obemärkt vittne till ett samtal mel
lan några damer, hvilka på det sko
ningslösaste sätt brännmärkte hen
ne såsom Alberts älskarinna. Or
den hade lemnat smfirtsamma sår
efter sig i det döende hjertat. Den
undertryckta sinnesrörelsen i före-'
ning med ett ökadt illamående för
dagen gjorde att hon, i samma ögon
blick hon skulle föra glaset till läp
parna, kände sig gripen af en svin
del. Det svartnade för ögonen, och
det föreföll henne liksom hon skulle
störta ned i en afgrund. Hennes
ögon slöto sig, och med en våldsam
ansträngning af sina sista krafter
sökte hon fatta tag i något för att
uppehålla sig och grep om professor
skans arm, utan att veta hvad hon
gjorde men vid beröringen af denna
för henne förhatliga qvinna ryckte!
fru von Krug sig undan, och Hagar
som i detsamma fullkomligt förlora
de sansningen, hade handlöst stör
tat till golfvet, om icke Albert, som
sett hennes osäkra rörelser och var
van vid dessa svimningar, skyndat
och emottagit henne i sina ar-
fram
mar.
"Min mor," mumlade Albert, "såg
ni icke, att hon skulle störta till
golfvet? Låna mig er luktflaska,
tillade han häftigt, då Hagars ansig
te blef alldeles blåaktigt, och räckte
handen åt modern. Denna hand
darrade, och hvarje drag utvisade
förtviflaiL
"Aldrig," svarade professorskan
som vid åsynen af sonens oro oeh
ötbma omsorg om denna främling
kände sig uppretad. "Tror du din
mor skall bistå din älskarinna," till
lade hon med dämpad röst.
"Här är luktsalt, Erik, skaffa
friskt vatten fort efter doktorn
Albert," utropade i detsamma en
ung och klar röst, och Minna knä
böjde vid Hagars sida, lade hennes
hufvud mot sitt bröst och egnade
henne, biträdd af grefven och fröken
Knarrensköld, all möjlig omsorg,un
der det Albert sprang efter läkaren
och hennes nåd aiägsnade sig.
Doktorn lyckades snart återkalla
Hagar till sansning men hennes
krafter voro så uttömda, att hon
måste af bryta sin brunnsdricknwg,
En vecka deréfter, sedan hon nå
got hemtat sig, afreste Hagar myc
ket sjuk, Sara sorgsen och Albert
förtviflad. Den senare skref följan
de ord till modern:
"Min mor! Ni har s& velat-— vi
äro -oåterk all
eligen skilda. Jag-har
ingen mor, ni ingen son. Jag är
hädanefter endast förmyndare för er
dotter. All annan beröring oss
emellan har upphört, ni har med
upprörande köld vägrat att räcka en
lidande er hjelp, och likväl hade ni
genom denna obetydliga handling af
mensklighet, visad emot henne, jag
vördar och tillber, för evigt fästat min
tillgifvenhet och min tacksamhet
vid er. Ni föredrog att framstå söm
en hjertlös qvinna, som utan rörelse
och deltagande går förbi sin son i det
Ögonblick han lider. Lef väl, och
må ni bättre uppfylla ert kall som
mor mot er dotter.
v Albert v. Krug.
Sammansatt af samma elementer
éom modern, hade den stolte och
oböjlige sonen svårt att förlåta det
hon vågat såra den qvinna han äl
skade och hvilken han satte högt öf
ver modern.
Alla dessa sinnesrörelser, dem
professorskans hjerta och högmod
varit underkastade, påskyndade tro
ligen utvecklingen af den ögonsjuk
dom, som hon en längre tid lidit af,
utan att de slutna läpparna öppnade
sig för att säga ett ord derom åt Al
bertine. Gud vet, om den stolta
damen kunde beqväma sig att med
gifva det hon började se illa,—
men slutligen måste hon vän
da sig till doktorn vid brunnen,
och han undersökte ögonen.
"Ni har början till starr," svarade
han.
"Jag löper då fara att blifva
blind?" Hennes röst darrade.
"Vi skola söka förekomma deV
sade doktorn.
Han gjorde några föreskrifter
men vid brunnsterminens slut kun
de professorskan endast med stor
ansträngning igenkänna sina bekan
ta. En morgon, just då Albertine
slutat kläda sig för att med modern
begifva sig ned till brunnssalongen,
inträdde professorskan till henne
gången var långsammare och håll
ningen säkrare än vanligt.
"Du får åtfölja din kusin ned till
brunnen jag kan icke vara dig följ
aktlig. Vi resa härifrån i morgon."
"Är mamma sjuk?" frågade Al
bertine, som nu betraktade modern
och fann henne blekare än vanligt.
"Nej, jag är icke sjuk men
Professorskan satte sig. Deréf
ter återtog hon med fast och stadic
röst:
"Jag måste söka en ögonläkare,
jag håller på att blifva blind." Det
sista ordet utsade hon klart och tyd
ligt.
"Blind!" utropade Albertine och
tog ett steg emot modern men den
nas kalla och orörliga ansigte hejda
de henne, och hon blef stående.
O, min mor, hvilken olycka"
}*',
stammade Albertine med upprörd
röst.
"Ingen olyckä ftr större än man
kan bära den. Jag önskar att ingen
här blir underrättad om det missöde
som drabbat mig. Jag vill icke haf
va något medlidande och vill icke
heller blifva beklagad af någon
din bror utgör icke något undantag.
Jag hoppas, aljt jdu har tillräcklig
aktning qvar l£r 91ig att icke bryta
emot min vilja."
Det låg någo$ i^en sinnesstyrka,
med hvilken professorskan omtala
de sin annalkande olycka, som ingaf
aktning ocksf fattade Albertine
hennes hand och^ kysste den, men
utan att våga uttrycka ett ord af
deltagande. Mpde^n hade ju afsagt
sig allt sådant.
Följande dag afreste professor
skan från DÖr£y till hufvudstaden.
En timma efter hannes afresa finna
vi grefvinnan Stormhjelm i deras
logis, sittande =uti en emma, vid det
sämsta lynne i- verldeu. Grefven
uppbjöd hela sin förmåga att lugna
henne, men utan framgång, ty den
unga qvinnan besvarade alla hans
vänliga ord med snäsor. Slutligen
utbrast hon med full vrede:
"Kan jag icke få lof att vara i
fred I Har du icke hört hvad jag
sagt! Jag vill härifrån på ögonblic
ket, jag skall förgås af ledsnad, om
jag måste stanna qvar ensam med
dig, utan den trösten att få veder
qvicka mig med Albertines åsyn. Se
så, gå nu och säg till om vår afresa."
"Min söta Minna, var då förnuf
tig. Du har ju hört att jag hvarken
vill eller kan resa förr än om en
vecka."
Då reser jag ensam. Jag
vill
ge­
nast resa efter Albertine till Stock
holm". Minna sprang upp och stam
pade med foten
i
golfvet.
"Om en v^pka resa vi", svarade
grefven bestämdt.
"Jaså, du vill tvinga mig att stan
na, oaktadt jag icke vill. Åh, det
skall du hafva särdeles roligt af". Och
dermed bar det af för Minna in i ett
angränsande rum dörren smäldes
igen och låset vreds omkring.
Grefven såg §fter henne och mum
lade:
"Det är Gufls giraff att jag skall
älska den der lilla demonen."
Följande morgon reste grefve
Stormhjelm till Stockholm. Gref
vinnan hade hufvudvärk. Oaktadt
detta mannens jeftjsrgifvande var hon
föga nådigt st^pid^ot honom.
fr.
Medan vi sMlcfrat ofvanskrifna
uppträden, hafvär vi alldéles glömt
våra gamla bekånt&t på Rönby. Vid
midsommarstidén 'hade de båda sö
nerna återvändt "till hemmet, den
gången glada och lyckliga. Till ma
jorskans störä tiHfrédsställetée fann
hon Ernst åtie^ lugn och nöjd. Ingen
af dem nämde ett ord om hans böjel
se. Ernst sökte genom en fördubb
lad uppmärksamhet etitot modern
visa sin erkänsla och ökade kärlek.
Baron Silfverkrona hade gjort en
resa på våren till Stockholm och
återvände med dystert lynne. Han
hade varit bortrest under grefvens
bröllop, som, enligt Minnas uttryck
liga önskan, firades mycket tyst
och hvartill endast högst få voro in
bjudna.
Efter allt detta bråk hade den dag
liga ordningen återtagit sin gång
på Rönby, utom-det att man på hela
tre veckor efter baronens återkomst
från hufvudstaden icke hade sett till
honom, och att gubben Bergström
nu utgjorde en medlem af familjen.
När det var främmande, syntes han
aldrig, emedan han påstod sig ega
hvarken vana eller uppfostran för
sällskapslifvet. Gubben var för
stolt att vilja vara något annat än—
trädgård sm äs tare.
Midsommarsdagen hade man som
vanligt varit bjuden till Stjernebro
men baronen var tyst och ointresse
rad. Detta förstämde Jenny, så att
den eljest glada fickan den dagen
hade flera anfall a^dåligt lynne, och
högst få af kavajerna voro henne
till lags.
En vecka derefter kom baronen
till Rönby med jpånga helsningar
ifrån tant Sigrid ,och fröken Jenny
skulle följa nfed öfver till Stjerne
bro. Majorskan hänvisade honom
till Jenny sjelf^ oelfi en stund deref
ter kuskade baronens droska bort
med honom och Jenny.
Ni är icke väl stämd emot mig,
fröken Jenny,", började baronen. "Ni
är missnöjd, äi* de$ icke så?"
Om icke missnöjd, så något dit
åt," svarade Jenny leende "ty det
förefaller mig alltid plågsamt att
ständigt se er vara en slaf af edra
nycker. Ser ni, baron Fritz, jag har
vant mig att betrakta er såsom en
bror, och derför kan jag aldrig låta bli
att säga er sanningen.Jag lefdeiden
lyckliga öfvertygelsen att ni icke
mera skulle kunna återfalla i denna
slöa likgiltighet, nu sedan ni en
gång smakat på den ljufliga nektar,
som arbete och välgörenhet skänka
menniskohjertat."
Ni har fullkomligt rätt i att tro
det. Jag kan icke mera blifva lik
giltig för lifvet men ni vet icke hvad
jag lidit. Just derför ^tt jag känner
ett djupt behof att utgjuta hela min
själ för er har jäg bedt tant Sigrid
bjuda er. Det ^i ^pilar likgiltighet,
är ett förtärande iqval, dolt ugder
slöhetens mantel Ni, med ert hjer
ta, med sunda i\§igter och sant qvin
liga känslor, »Lokali bättre än nå^
»oa
I
(Mi -yfyer wig
X, 3
iV"
-JiS.v 'tJrrésih
och kanske äfven gifva mig n&gra
trösterika ord.
"Som en vän, en syster skall jag
besvara ert förtroende," sade Jenny,
"och förlåt, om jag bedömt er för
strängt men min stränghet innebär
alltid en liflig önskan att kunna väc
ka ert intresse för det goda."
"Och det har ni gjort. Ni bar ut
fört vin nans vackra roll af att vara
medierska för de behöfvande och den
stjerna, som bör föra mannen till
verksamhet och handling."
Under återstoden af vägen talade
man om skolan och de fattiga, om de
förbättringar i jordbruket baronen
ämnade göra och dylika saker af all
mänt intresse.
Jenny hade fått en god uppfostran.
Hon hade icke inhemtat en mängd
ytliga talanger, utan genomgående
kunskaper i sådana ämnen,som gjor
de henne bekant med lifvet och dess
förhållanden, med naturen och ända
målet med menniskans tillvaro. Hon
kunde sägas ha fått en mera kun
skapsrik än en talangfull uppfostran.
Detta gjorde, att Jenny uttrycke sig
bra i alla lifvets enklare frågor, på
samma gång hon aldrig upphörde
att vara en älsklig flicka.
Framkommen till Stjernebro,emot
togs Jenny på det hjertligaste af
tant Sigrid. Man pratade om en
konstväf, hvilken en af Jennys ele
ver skulle väfva åt fröken .Sigrid.
Jenny besåg den, berömde sin elev,
och efter allt detta kom middagen.
Sedan man ätit, sade baronen:
"Tant har fått rå om fröken Jen
ny på förmiddagen, nu önskar jag få
säga henne några ord. Jag skulle
vilja visa fröken en tafla."
"Medan vi vänta på kaffe kunnen
I talas vid," sade fröken Sigrid och
nickade vänligt åt brorsonen.
Baronen och Jenny gingo upp i
galleriet. Han stannade med hen
ne framför det förr så mycket omta
lade porträttet, sägande:
"Är hon icke skön?"
"Jo, verkligt skön både till dra
gens regelbundenhet och uttryckets
själfullhet."
"Sätt er, Jenny, så skall jag be
rätta er den unga flickans historia
men betrakta henne noga, inpregla
hennes drag väl i ert minne, på det
ni må fatta intresse för den olyck
liga."
Baronen satte sig vid sidan af taf
lan, hvarefter han återtog:
"Som ni vet, eger min morbror,
grefve Y. flera stora egendomar och
en ansenlig förmögenhet. För nå
gra år tillbaka antog han en mycket
snäll trädgårdsmästare, som skulle
sköta de stora trädgårdarne på alla
tre egendomarne, med biträde af
drängar och underträdgårdsmästare.
Min morbror hade stor vurm för
trädgårdsskötseln. Trädgårdsmä
staren hette Bergström och hade va
rit gift tvenne gånger samt egde
tvenne barn, ett i hvarje gift& So
nen. den äldste, var då student, dot
tern ett barn.
"Bergström, en man, som natu
ren utrustat med ett särdeles godt
hufvud, hade gifvit sina barn i arf
utmärkta själsgafvor, hvilka han lå
tit uppodla genom en omsorgsfull
uppfostran. Endast på korta besök
under ferierna var sonen, en ståtlig
yngling, hemma. Dottern uppfost
rades hemma af en guvernant, hvil
ken rikligen lönades genom den lilla
flickans läraktighet. Detta sköna,
rikt begåfvade barn utgjorde faderns
lycka. För det arbetade han och un
derkastade sig sjelf alla möjliga för
sakelser, ehuru han i egenskap af
trädgårdsinspektor på tre egendo
mar hade en ganska ansenlig lön."
"Ni mins, att jag vid tjugo års ål
der lemnade Stjernebro och min lilla
flamma på Rönby, ty ni har väl icke
förglömt att jag var betagen i en
viss liten Jenny icke lär ni ha för
gätit det?"
"Fortsätt berättelsen, jag känner
icke den der lilla Jenny", svarade
Jenny lätt rodnande och leende.
"Nå väl, jag gjorde en utrikes re
sa såsom det höfves en ung man
med min förmögenhet. Jag blef
borta ett år och återvände till Sveri
ge, trogen minnet af den der lilla
Jenny. På inbjudning af min mor
bror gjorde jag under hemresan be
sök på det sköna Svanebo i södra
Sverige. Derifrån ämnade jag resa
till Stockholm och sedan hem. if ve
Gud att jag aldrig rest dit.
"Min tant, grefvinnan Y, hade,
såsom förnäma damer bruka göra,
låtit Alfhilda Bergström komma upp
till sig då hon var allena samt då ge
nom samtal och läsning fördrifva de
långa ensamma timmarne. Det föll
henne likväl icke in att öppna sina
dörrar för trädgårdsmästarens dot
ter, annat än då hon var ensam och
äfven då med sträng* iakttagande
af det afstånd, som deras olika sam
hällsställning lade emellan dem."
"Jag ankom till Svanebo en vacker
afton i början af maj och fann min
tant i drifhuset tillika med en ung
flicka. Ahl Betrakta taflan der och ni
skall ändå endast hafva ett svagt
begrepp om denna varelse, som var
en sammansättning af allt kropps
ligt skönt man kan tänka sig. Ni
ser blott den döda bilden. Jag såg
Till alla qvlnnor,
besvärade af underUfslisJan
do, vändor jag modi",In fritt
löp 10 dagars behandling af en
enkel huskur som kan genom.
K&s utan ii k are. Medicinen
fir billig' och tillförlitlig för
alla olika slags llfmodersll
dande. Den har botat mig.
Skrlf efter råd och upplys,
nlngr Edert effet språk,
j»** ii. W. iäuMUi
a/ rp
V
inter åkommor
Grå,
ftro värra än sommaren» »våra hetta» i
helsan angripea »vårt, om man drO]«r
e a o a e
Hosta, Förkylningar, Andtäppa,
Bronchitis, Influensa^^_—
ftro n&gra af de åkommor, som fflrfcwt» Hfrtfc
Faran och besvärligheterna Ofvorvlnnas
hastigt genom användandet af
denna idealiskt vackra varelse full
af ungdom, sprittande af lif och glö
dande af känsla. Hennes åsyn blän
dade mig till den grad, att jag glöm
de helsa på min tant. Stött af den
na min försumlighet, sade min tant
med sin något skärande stämma:
"Mamsell Bergström kan återvän
da hem."
"Den unga flickan neg rodnande
och aflägsnade sig. Snart var min
lilla barndomsvän vid Rönby förgä
ten, förgäten var allt på jorden ut
om hon. Jag älskade som en dåre,
en vanvettig och hvem skulle icke
hafva älskat henne? Hon var en
sammansättning af allt ljuft, rent
och oskuldsfullt, som hade berätti
gat henne att intaga högsätet i
hvilken familjekrets som helst. Som
maren ilade bort, utan att jag visste
hvart tiden tagit vägen. Månaderna
hade flyktat såsom en minut i tidens
omätliga ocean. Jag älskade och
var älskad. Min tant låtsade ingen
ting se och ingenting höra men hon
bad Alfhilda komma upp till sig.
Slutligen bad tant mig resa. Detta
sades i en ton, som icke med gaf nå
gra motsägelser. Tanken på skils
messa födde en omätlig smärta. Ack,
jag år en usling." Baronen gömde
ansigtet i händerna och tystnade. En
stund derefter återtog han:
'Efter den lycka jag skördade, då
jag gaf Alfhilda del af att vi måste
skiljas, var det mig omöjligt att re
sa. Dag från dag uppsköt jag den,
oaktadt min tant gjorde mig täta på
minnelser. En morgon föreslog mig
min morbror att göra ett besök i
grannskapet med honom ehuru oger
na, kunde jag icke vägra. När jag
återkom till Svanebo, voro Alfhilda
och hennes far bortresta. Jag vän
tade dag efter dag, men de återkom
mo icke. Slutligen efter tvenne vec
kors förlopp återkom fadern. Såsom
en galning rusade jag på gubben,
frågade efter hans dotter och ville ve
ta hvar hon fans.
"Ni skall aldrig mer träffa henne,
dåraktige unge man,"'utropade gub
ben allvarligt. "Ni har gjort hen
ne olycklig, förnedrat henne och gif
vit er stolta tant rätt att jaga henne
från sin egendom som en föraktlig
varelse.
eljest krossar jag er som
en mask." Några dagar derefter af
flyttade äfven fadern. (Forts.)
en Yfirmande. mildrande osh rogifvande dryck, bvll
ken under sömnen botar oeh pft ett underbart Bätt
återställer hetsan.
ITTLE
Svär Hufvudvärk
botas säkert medels dessa
PILLER.—
De lindra Sfven åkommor ors«1r»4e af
dyspepsi, dålig matsmältning och hastigt
intagen föda Ett tillförlitligt medel mot
•vindel, äckel, tröghet, dälig andedrågt,
slemmig tunga, höftvärk och
Overksam Lefver.
De reglern magen. Kent vegetabiliska.
Små Piller. Liten Dosis.
Lågt Pris.
Meddelar undervisning i bokföring, ste
nograf!, typewriting, telegrafering, skön
akrifning, handelslag och engelska spr&
ket. Dag- och afton lektioner. Katalog
erlifilles fritt Etableradt för 81 ftr sedan.
Maguire Bros., 93 E. 6th st., St. Paul,
Minii.
Underteknad tillhanda»
häller ett rikhaltigt la
ger af
Grafvårdar
af alla slag från 19 till
80 procent billigare ftu
p& nftgoir annan plats.
Personer boerute
inom Chicago och
när*
liggande counties torde'
besöka eller tillskrifva
mig för erhållande af
prisuppgift.
Jobp N. Wfislerloiifl,
VITALIS AH LEN,
S&f Uiltuu*.
A* a 4
'mmm
töfskogfand.
130 MIL FRÅN TVILLING.
STADERNA
Inom 10 mil från en marknads*1
stad. med 10,000inne våii are»
Omkringf ett par mil från loka*!
la jern
vägs
stationer.
Renaste vatten och bästa klW
mat i Amerika.
Svartmylla på lerbotten, frakW
baraste jord som finnes.
"Hvarest klöfver växer, årjor* 1
den god."
Hvete, hafire och main växa ut»'
märkt.
Rika, naturliga höskördar,som
gifva en v&rdefbll afkast*
ning första året.
Fri skjuts för landsökare och
en duglig och erfaren land
agent medföljer»
Landgökarebilj etter till billi
gaste pris på vårt kontor.
Fnltotliidlga kartor oeIi1)Mkrlbilags
nffir'n- portofritt till enhvar adress.
Yi Äro skandinaviska agenter för
Wll. H. PHIPM. C. W.
n,
ft. 1 &T PAUL, MINN*
Nyinrättade
Jern vägsvagnar.
"The North-Western line"* Q, St Pl
M. & O. Jernvägen, som trafikera emclUii
Minneapolis, St. Paul ocb Chicago, står na
till allmänhetens förfogande. l'resöe%
såväl som folket i allmänhet, som sett
dessa tåg, erkänna att vagnarue A de
samma med af seende på utstyrsel, äro de
fianste som finnas. Lokomotivet är bygdt
efter det välkända mönstret 699, och t&»
get är försedt med vestibuler fråa.enaäo*
dan till deB andra, med stora^slipade
glasrutor, aom fullständigt inhägna -platt
formen. höjer titteitöcBet och f0rbäita'b»~
qvämligheten.
Om ni ämnar företaga en resa östern^
hvarför icke då resa med det nya tåget
"North-Western Limited"? Exkursion»»
och andra biljetter gälla & dessa tfig utan
att extra af gift begäres för ofvannåmdap
beqvämligheter.
För köp af billetter samt fOr underrät
telser angående sofplatser a s. v. h3n
vände man sig till närmaste stationsageat
eller direkt till T. W. Teasdale, Gene
ral Passenger Agent, St Paul, som be
redvilligt tillsänder eder pamfletter med
fullständiga upplysningar beträffande
dessa nya tåg, beqvämlighet öfverlräf
fande alla andra, älven de som förevisa
des under senaste verldsutställnlug.
J. B. SEDERBERS,
Största ocii basta urval »f bkodon
för Herrar. Damer oeh Barn 1 denna del at
staden. Hvarje par säljes under
garanti. Arbeten pft beställning uUA»
ras med särskild omsorg.
A. LAMBERG,
o
MOTT,
uns MMwmMNm. anoåL causaa-non Mil
N,
a
Mi
Skrådderi-etabllssement
IM^affoete. Xodtrrata priser.
3rd Street,
Bed Wing, Mint*.
"V.
QR. G. L. OPSAL,
Tandlåkara.
Allt arbete garanteras.
:y *vv Boarud JStodtifc
"Vvf Med Wina, Mitm^

xml | txt