Minnesota stats tidning. [volume], April 07, 1897, Image 7

About Minnesota stats tidning. [volume] (St. Paul, Minn. ;) 1895-1939

Image provided by: Minnesota Historical Society; Saint Paul, MN

                
v........
I N N E S O A S A S I N I N O N S A E N E N 7 A I 1 8 9 7
Sv i sTOP BOGGY för $28.05
DR. PETER S
hungrig, oft hur man
532 Heart Cure.
Dr. Peter Fahrney,
112-114 S. Hoytie Ave^ CHICAGO.
TILL CALIFORNIA.
Minneapolis ot?h St. Louis-jernvägen
fir den enda Jinie, som har Phillips
turjistvagnar: Genomgående tåg till
Los Angeles afgå fr&n Minneapolis
hvarje tisdag via Ft. Worth ooh SI
Paso hvarje torsdag via Omaha, Den-
Safe Cure.
A. E. JOHNSON CO.,
Land and Emigration Agents,
195 E. Third St., St. Paul, Minn.
MINNESOTA
LAND
MAIL
LINE
F. G. WHITING, Mgr., Clark and Randolph, Chicago
II 3 E» il'iskas. Skrif efter bro
e&yr "Cash Value of a Good Iden.." Den fh fritt. HEBKR9.
PETERSON & CO.,
Molinc, III. \n\n VTt KTWjp
i Orolig för sin herre hade Peders
Väpnare velat medfölja, men en
Srink af riddaren höll-honom till
Toaka.
Han satte sig derför ned bland de
|mdrfyju?Q jjeslö^ .att gifva noga akt
•på allt som passerade för att kunna
pispringa sin herre, i fail något för
räderi var å bane."*'*
Bil verbägare.
"Ädle herrar," sade Bengt Måns
Bon. i det han steg fram till bordet
pch fattade en bägare, "innan I skri
den till den undersökning, för hvars
'fckull I ären här så tillåt jnig att få
{undfägna
Bengt Månsson klappade ett slag i
händerna och befallde en tjenare,
som inkom, att tillkalla patern.
Det dröjde ej många minuter, in
nan denne infann sig med ödmjuk
gång och mot höjden riktade blic
kar.
"Salutém fil ii,"
Jloinfcmtislc stcildrinic, fr&n medeltiden.
AV
HERflAN BJURSTEN.
IForta. från före^Aende nr.1
m3'
Emellertid hade hertigen och rid
daren, beledsagade af den nu mera
Ipelt artig vordne Bengt Månsson,
Inträdt i det ruuj, som under medel
jtiden ben^mdea' dryckessalén 6oh
|om efter'göternas sed var försedd
ted bord och bänkar af hyflad ek,
led väggar, hvarpå i stället för ta
jpeter allehanda vapen och jagtred
ikap prunkade, och med en eldstad
tillräckligt stor att uppvärma det
»faritliga rummet.
fl På bordet stöd én'riklig anrätt
ning framsatt, bestående af ost, bröd,
[fåddjursstek, fradgande öl och vin i
eder, såsom en gästfri
Värd anstår, med mat och dryck.
Om vi ock uppträdt som fiender
$mot. hvarandra, så kunna vi ju för
én stund bortlägga grollet och äta
öch dricka med hvarandra som goda
vänner. I ären säkert både hungri
ga och törstiga och skolen derför ej
afslå min välmenta inbjudning.
Härvid af tog Bengt Månsson hjel
men förde bägaren till läpparne och
tömde dén i ett drag till välgång för
sina gäster.
"Bra, herr Bengt!" ropade herti
gen muntert. "Du beter dig som
en ärlig värd, och sant säger du äf
ven der uti att vi äro hungriga som
vargar. Låt oss derför, herr Peder,
göra honom besked vid måltiden,
och sedan vi äro mätta, skola vi
taga reda på, hvar han gömt den
sköna."
Peder, som kände en strykande
aptitji hade ingenting att invända
mot detta förslag, och alla tre män
nen slogtt Sidfn&l'JcPilig'iden ypperli
ga anrättningen?
"Ni baT i sanning en god kock,
herr värd," sade hertigen. "Skicka
efter den hedersmannen, på det jag
måtte få fråga honoh£, hur 4enoa
förträffliga r^djurstejc,,anrättas."
"Min kock och min biktfader äro
en öch samma person," svarade
Bengt. "Den vördige gudsmannen,
som ej för sitt lif kan tåla illa lagad
ma#,' "hal^varit Så göd^öch åtagit sig
uppsJrgteö öfveft kökssVénnerna. Ock
så är jag öfvertygad om, att knappt
kungen och hertigathé hafva bättre
anrättningar än jag."
"Låt munken komma in, på det vi
må få lyckönska honom till hans säll
synta skicklighet,'' återtog hertigen.
"Fastän munk försmår han väl ej en
bägare af. detta ypperliga vin, som
ni tyckes hafva hemtat direkt från
Rehn elier Mosel."
sade han,
u»it
De us in vobié et omrtcsboni ängel i
qu8."
"Högvördige fader," afbröt herti
gen, "ni bör ej begära att vi skola
förstå hebreiska."
"Det är icke hebreiska, utan latin,
min son," svarade patern. "Emel
lertid är det mig kärt att se eder,
som nyligen voro så hätska fiender,
helt endrägteligt tillsammans vid
"måltiden. Hungern och törstern
äro mäktiga fredsmäklare och förmå
att stilla de mest vredgade sinnen.
Kokkonsten är derför en konst, som
bör hållas i ära, till och med fram
för krigskonsten. Är det icke
sant?"
"Ni har fullkomligt rätt, vördige
fader," sade Peder skrattande.
"Med vår värds tillåtelse vill jag
tömma en bägare för er välgång.
Jag hoppas ni gör mig besked."
Och lekmannen och munken stötte
bägarne tillsamman och tömdé dem
i ett drag.
öl och vin sparades ej, och herti
gen och riddaren började redan kän
-jaa sig^upp rymda, då den senare
ftndtligen uppsteg och förklarade
tiden vara inne att börja undersök
tiiugeir." •-•.•••'-v:'
4
'Ärimr katt/ lii aVioktt en bägare
jfcill, herr riddare," sade Bengt Måns
son inställsamt. "Ni har tid nog
att gör^ en undersökning, som för
•öfrigt ej skall tjeua till något, eme
dan ni oj skall, finna, hvad ni söker.
''En sak har jag dessutom glömt af,"
fortfor han, vändande sig till herti
gen,' "nemligen latt fråga efter edert
naiun, ädle hörro. Ni tillhör utan
tvifvcl en af vara förnämsta sl&gter,
adolsmanuea röjer aig i allt kos
"feder,"
"Mi^ namn,""svarade Magnus
*^oiod synbar filrvirring, "&r af föga
batydonhet. Visser) igon är jag
Ac sik
4
iTT M^st" ifrsw w
deles gammal. Min far var Nilg
Bengtson
Natt och dag,
Natt
Bengt Månsson gick förut och för
de sina objudna gäster in i alla hu
sets kamrar, utan att något upp
täcktes. Man vandrade genom sto
ra, ödsliga rum, i hvilka dagen
sparsamt insilades genom små blyin
fattade fönsterrutor af det på denna
tid sällsynta och dyra glaset, man
undersökte jordvåningen, kök, källa
re, visthus utan att finna hvad man
önskade. Slutligen återstodo en
dast tornkamrarne, hvilka, efter
Bengt Månsons utsago, endast voro
tvenne, belägna den ena ofvanför
den. andra.
Pater AnselAidTramtog på Bengt
Månssons befälliiing en ätor, rostig
nyckel, satte den i låset och öppna
de. Den smala strimma af dager,
sojn. inträngde genom dörröppnin
gen, visade en yindeltrappa af grof,
'ohuggen sten. A. ...
Munken och hans herre hade blif
vit några steg efter. Hertigen lade
örat intill dörren och lyssnade.
Han tyckte sig höra någon gå der
innanför.
I detta ögonblick hade de båda
öfriga hunnit upp till samma trapp
steg som som de unga männen,
"öppna denna dörr!" befallde her
tigen.
Pater Anselmo framtog sin nye
kelknippa och sökte, som det tyck
tes, förgäfves efter den rätta nyc
keln.
"Min son," sade han till Bengt
Månson, "du måtte hafva glömt den
nyckel, som går till detta rum, nere
pä bordet i dryckessalen.''
Bengt tog nyckelknippan och un
e s ö k e V
"Det är rätt," sade han. "Den
ligger der nere. Gå och hemta den,
så skall jag under tiden föra våra
gäster upp till den öfre tornkamma
ren, den de visserligen skola finna
tom, men hvarifrån man har en
ovanligt vacker utsigt."
Munken nedsteg utför trapporna
och försvann i dunklet.
"Om I vänden er åt venster, mina
herrar," fortfor Bengt Månsson,
"så skolen I finna fortsättning af
trappgången. Den leder upp. till
den öfre kammaren, och medan vi
vänta kunna vi ju taga den i ögon
sigte.
Peder och hertigen följde anvis
ningen och stego äter uppför en spi
raltrappa, vid hvars slut de åter
igen funno en dörr.
"Detta rum," sade Bengt, "tillhör
min biktfader, som begagnar det för
sina lärda betraktelser. I skolen
finna många sällsamma saker derin
ne."
Med dessa ord framtog han nyc
kelknippan och •öppnade dörren.
Riddaren och hans förnäme följe
slagare inträdde, utan att besinna
sig, i kammaren, och öfvertygade
om att husets egäré medföljde, stego
de fram midt på golf vet för att för
vissa sig om att ingen fanns i rum
met. ...
.-' v v tr
Ett 'éS&nm. kom
dem att hastigt vända sig om.
De märkte då att de von* f&ngada
i en snara.-
vz$F#*)ifrzir!r-ffi.w
rj&zpgst*
och sjelf he­
ter jag Magnus Nilsson,"
"Heter ni
Natt och Dagf
sade
Bengt Månsson skämtande. fNi
borde verkligen endast heta Natt, ty
ni är mörk som denna."
"Men ni vet väl, herr Bengt, att
efter
alltid måste följa
Dag?"
"Utom efter deh eviga natten,"
sade pater Anselmo, fromt korsande
sig.v -fy
"Dit fäll ni väMtJkeHbfdömatäl^,
vördige fader,'' sade hertigen skrat
tände. "Men det är tid att tänka
på den egentliga anledningen till vår
hitkomst. Herr Bengt Månsson, ni
har skickat eder som en god värd
visa nu att ni är en lika göd under
såte, derigenom att ni lyder konun
gens befallning och utlemnar det
byte ni tagit, ni vägriddare. I fall
ni beqvämar er härtill, så svarar jag
förtt konungen skall låta nåd gå för
rätt och blott låta er med penning
böter försona edert brott. Men
vägrar ni, så akta er för repet."
"Det står eder fritt, ädle herrar,"
sade Bengt, "att på det nogaste ef
terspana den bortröfvade i hela mitt
hus. Finnes hon der, så underka
star jag mig allt straff, som lagen
kan pålägga mig hvarom icke, an
håller jag att ni måtte inför konun
gen befria mig från den svåra ankla
selse, hvarmed man belastat en är
lig adelsman. Och nu, följen mig
jag vill sjelf visa er vägen."
J^vj3|ffltäei
Bengt till munken, i det samma
denne kastade upp den gnisslande
jerndörren.-
Patern gjordeett jakande tecken.
'Stigen på, mina herrar,'' fort
for Bengt, "oeh håU^n er väl fast i
linan, ty mörkret kunde eljest lätt
vilseleda er."
De båda unga männen, ej anande
något svek, lydde och uppstego
tornet, tätt åtföljda af Bengt Måns
son och pater Änselmo.
När de uppkommit ungefär tjugu
trappsteg, stannade de vid en jern
dörr.
1
Ett jerngalter hacte blifvit ned»
fäldt framför dörröppningen och af
skar dem, lika fast som eji ogenom
tränglig mur, all- möjlighet att und
komma.
Utanför gallret skönjde de Bengt
Månssons hånande ansigtsdrag, som
med en djup bugning frågade sina
gäster hvad de tyckte om utsigten
från hans tornkammare.
Ursinnig af vrede rusade hertigen
fram, drog sitt svärd och riktade
genom gallret en stöt mot förräda
rens hjerta.
Med plats undkom denne stynget
af det skarpa vapnet, som utträngde
mellan gallerstängerna.
Försigtigtvis höll sig Bengt nu
mera på halfannan svärdslängds af
stånd från dörren, under det Peder
med en fångad tigers raseri och
styrka skakade ^et obevekliga jern
gallret.
"Ha, din usling!" ropade han,
flämtande af ansträngning och vre
de "det är då din afsigt att förgri
pa dig på oss, som på konungens
vägnar beträdt din: röfvarekula.
Tror da då, att du kari undgå straff
för ett sådant nidingsdåd?"
"Ack, ädle herrar!" svarade Bengt
med en ton, den han sökte göra så
sorgsen som möjligt. "I kunnen ej
föreställa eder hur djupt det smär
tar mig att på detta sätt nödgas be
handla mina aktade gäster. Men
hvad vill ni väl att jag skall göra?
Man är sig sjelf närmast, säger ord
språket.
"Men hvad är då din afsigt?" ro
pade riddaren. "Hvad ämnar du
göra med oss? Vill du låta döda
oss? Tror du att ej den som skickat
oss skall veta att hämnas din nedrig
het?"
"Visserligen," svarade Bengt,
''skulle han hämnas, om han finge
veta att jag inspärrat er men, som
jag hoppas, skall han aldrig få kun
skap derom."
"Du ämnar således låta oss dö
här?"
"Nej, visst icke. Det skall ej
dröja länge innan I slippen här
ifrån.
"Och du inbillar dig, att vi ämna
förtiga saken, då vi kommit på fri
fot?"
"Ja, mina herrar, jag tror det, ty
—ni äro ju adelsmän.''
"Adelsmän? Hvad vill det säga?"
"Jo, ser ni—jag släpper er ej här
ifrån, innan ni gifvit mig ert adliga
ord och försäkran, att aldrig företa
ga något för att hämnas den skymf
ni lidit, att förtiga allt hvad er ve
derfarits samt inför konungen för
klara det ni funnit mig oskyldig till
den anklagelse man gjort emot mig.
Jag är säker på att I éj skolen bryta
edert ord, ty för hvarje sann ädling
är detta heligt.—Men för ännu jstör4
re säkerhets skull skall jag låta er
aflägga ed vid krucifixet, en ed, som
efter hvad ni vet, endast kan lösas
af den helige fadern."
"Och öm vi ej beqväma oss att,
af
lägga denna ed?" frågade hertigen.
"Då förblifven I mina fångar till
dess 1 hunnit besinna er."
"Vet du då, din erkebof, hvem det
är som du på detta sätt vågar an
gripa?" ropade hertigen. "Vet du
att jag är hertig Magnus,konungens
broder?"
Bengt studsade och syntes ett
ögonblick villrådig. Snart hemtade
han sig och yttrade kallt:
"Nåväl, om ni är hertig Magnus,
så är ni så mycket mer mån om er
frihet och skall derför så mycket
förr gå in på mina vilkor. Den sitter
icke gerna fången, som har en krona
i kikaren."
Magnus spratt till.
"En krona?" upprepade han lång
samt, "hvem har sagt dig att jag ti
kar efter en dylik leksak, helst det
är min broder, som innehar den?"
"Jag sade ej att ni fikar efter den.
Jag menade blott, att framtiden
kunde skänka er den, ifall nt är det
ni utger er för.''
"Då du nu vet, hvem jag är," fort
for hertigen, "skall du ännu våga
att hålla mig fången? Bort med gall
ret, säger jag dig."
"Så snart ni aflagt den ed jag för
drar, nådig herre, skall ingen var
hålla er.'' "Se här", fortfor han, i
i det han mellan gallren räckte dem
fästet af sitt svärd, som bildade ett
kors, "må ni lägga hauden på detta
svärdfäste och svära den ed, som
jag vill förestafva eder—och ingen
skall sedan hindra eder att gå hvart
ni behagar."
Hertigen gjorde en vägrande rö
relse.
"Att skänka dig förlåtelse för
hvad du gjort mot mig," sade han,
dertill kunde jag visserligen beqvä
ma mig men att inför konungen
bestyrka din oskuld till det ifråga
varande qvinuorånet dertill skall
du aldrig förmå mig. V
"Farväl då, ers nåd," sade Bengt,:
i det han lagade sig till att gå.
"Vänta," ropade Peder, "oeh säg.
hvad du ämnar göra med mina väp
nare och ryttarne, som åtföljde oss."
"Edra ryttare äro för närvarande
druckna allesamman, herr riddare. I
detta tillstånd äro de lätta att hand
tera, så att ni ej må räkna på någon
hjelp från det hållet. Jag skall foga
ars tal om, att de komma i godt för
var. Farväl nu! I afton kommer
jag upp måhända hafven I då besin
nat er."
Med dessa ord tillstöt,Bengt deo
tunga dörren, vred om nyckeln och
afiägsnade sig.
i^er tigon och riddare** vocoaUeaa*
!W
*$®8SSr
De hade för 141 ej'ft haft tid att un*
dersöka rummet, yiivari de befunno
sig, men sedan, dep listige hr Bengt
aflägsnat sig började de taga sitt
fängelse i ögonsigt^.
De funno då att $eugt sagt sant,
då han yttrarie, att^de skulle träffa
många sällsamma saker i lians bikt
faders kammare.
rM$V
lågo perga­
mentrullar i mänga jord- och him
melsglober, cirklai^pch dylikt, som
vittnade, att liusets^gare sysselsat
te sig med djupa sxu^ier.
Genom torngluggen inströmmade
den milda somnmiTuften, och en och
annan vänlig strälé Ö 'den nyss upp
gångna solen inträfiple till de båda
fångarne.
Utanför utbredd^'^ig i morgonso
lens sken ett af d§s$å härliga land
skap, hvarpå vår Hföfdiska natur är
så rik. Klara sjöar, glimmande som
spegelglas, omgördlåde af skogar
och kullsr och yttéfsti begränsade af
blånande berg, glänste här mot åskå
darens blickar, och grönskande än
gar, öfver hvilka våren strött sina
yppiga rosor, gingo, likt en blom
sterarm, omkring dén sköna taflan.
Men de båda fångarne hade i detta
ögonblick föga 3iiine för naturens
fägring. Ursinniga öfver det streck
man spelat dem, mättg de golf vet
med snabba steg, funderande på me
del att draga sig ur sin kinkiga be
lägenhet.
"Nå, ers höghet," sade Peder
slutligen, "hvad säger ni om en så
dan skurk?"
"Han skall i galgen," utbrast her
tigen förbittrad, "och det så sant
jag heter Magnus."
"Men han kunde vara i stånd att
fullfölja sin föresats, till dess han af
tvingat oss eden."
"En sådan ed är icke bindande."
"Det finnes blott
en,
som kan lösa
den. Herr Bengt visste det alltför
väl. Och för öfrigt skall man ej vå
ga hänga en -så mäktig man som
Bengt Månsson. Man skall fälla ho
nom till böter eller på sin höjd bann
lysa honom, och munken—den erke
skurken—skall gifva honom absolu
tion.
3
"Vi skola tänka pfå hans bestraff
ning én annan gåbg. Låt oss nu
blott uppfinna något medel att kom
ma härifrån, utan* att aflägga den
ed han fordrar. B&år långt kan det
vara till marken fråh denna glugg?"
"Trettio alnar ungefär," svarade
Peder, i det han såg ut. "Det språn
get vore ej rådligt ftjr den, som ej
vill bryta halsen af %ig."
uDöd
ö6h pma! Hur skola vi bära
oss åt?"'1"
Och hértigéh nédsjffak i en hög
länstöl med förgyidå karmar, som
stod framför ett'l^jrd, uppfyldt med
manuskript.
Vid ena ^ra&tl'^ftaöamaren''6©
fans ett sängsiälle, hvarest en ma
drass, ett säpgtäckef och ett par
grofva lakan syntes.
Hertigens blick föll händelsevis
härpå. Hastigt sprang han upp, lik
som fattad af en idé, ryckte till sig
ett af lakanen och började med sin
dolk sönderskära det.
"Hvad är eder afsigt härmed, nå
dig herre?" frågade Peder.
"Vi skolp göra ett tåg och hala
ned oss till marken. Kom hit och
hjelp mig, herr riddare."
"Ett godt förslag, om man endast
af dessa lakan kunde göra ett tåg af
trettio alnar. Meu sådant inser ni
väl vara omöjligt.
"Låt oss försöka i alla fall. Man
måste j*u fördrifva tiden med något."
Peder hade ingenting att invända,
utan närmade sig för att biträda
hertigen i hans förehafvande.
De skuro alltså sönder lakanen i
grofva remsor och hopbundo deraf
ett slags tåg af ungefär femton al
nars längd.
"Den lärde pater Anselmos lakan
äro i sanning temligen grofva", sa
de hertigen.
"Förmodligen är det för att späka
sin kropp, som hähs högvördighet
begagnar sådana.'' Émellertid skola
vi få ett tåg, tillräckligt starkt att
bära oss båda två, om det gäller."
Peder närmad^ ^jg fönstret och
såg ut, Ingen menniska syntes i
grannskapet. Han fastgjorde der
för tåget och lät dtetr'sakta glida ned
utåt muren.
jj/ jt
De funno då,hvad,$e förut sett,att
det knappart räfckfte halfvägs ned
till marken.
"På denna vägÄrdet ej värdt att
tänka komma ut", sade riddaren.
"Men vi hafva äfinu en utväg, som
visserligen kan synas svår,men dock
ej omöjlig,"
"Hvilken då?"
"Som ni ser, nådig herre, består
golfvet af stora fyrkantiga stenar,
dem man helt löst fogat tillsamman.
Under denna kammare är säkert en
annan belägen, till hvilken vi med
tillhjelp af vårt tåg lätt kunde för
flytta oss,i fall vi kunde fä hål i golf
vet. Låt oss försöka att med v&ra
sväi*d bryta upp en af stenarne
midt i rummet, så få vi se om det
kan tjénä oss till h|ågotV
"Må göra då", sade Magpus, "Het
vore blott skada om min goda klinga
skulle brista."
De båda fångar ne satte sina svärd
i fogningen mellan ett par af de slin
ta stenar, hvarnie^j golfvet var be
lagdt, och börjil^ af alla krafter
bända på för att^Ora lös den ena af
dem. r. -u
Efter flené frukosa ansträngnin
gar lyckades de sltftfligen i sitt före
tag. Stenen gaf 'v?ka och upplyftes
iörsigtigt af iyra starka armar. 1-
Dé funnd derunder'eodast en tunn
träbotten, hvilken man utan särde
les möda kunde genombryta.
"Tyst, ers höghet", sade Peder
sakta, "någon talar i kammaren un
der oss. Lät oss höra hvad han sä
ger."
De lade Örat intill och lyssnade.
Utan svårighet kunde de båda un
ge männen uppfånga hvarje ord af
samtalet, som fördes temligen hög
ljudt. Den ena rösten igenkände de
såsom tillhörande Bengt Månsson,
den andra förrådde genom sin vek
het ett fruntimmer.
"Jag säger er", hördes Bengt
Månsson yttra, "jag säger er, att
ni förgäfves sätter eder emot min
vilja. Jag har ej i åratal gått och
längtat efter detta ögonblick för att
släppa er lös, sedan jag lyckats fån
ga eder. Kort sagdt, ni måste blif
va mm brud."
"Och ni fruktar ej för lagarnas
hämd", svarade fruntimmersrösten,
"då ni med sådan fräckhet angri
per en oskyldig och värnlös flicka?
Usling! Jag skall förr omkomma i
detta fängelse, der ni inspärrat mig,
än att jag låter föra mig i brudstol
af en man, som jag föraktar."
"Bra!" hviskade hertigen till Pe
der, "den sköna okända är oför
skräckt nog att trotsa röfvåren. Jag
tycker om ett sådant språk.''
"För all del, ers höghet, låt oss
höra vidare!"
"Ha, ni föraktar mig således!" ut
brast Bengt Månsson häftigt. "Men,
sköna Katarina", fortfor han med
mildare stämma, "hvarför är ni så
obeveklig? Är jag då så afskyvärd,
att ni ej kan skänka mig er huldhet,
hvilken jag värderar högre än mitt
lif?. Från det ögonblick, då jag för
sta gången såg er, ända tills nu, har
ni varit mina tankars föremål, ni,
som dock alltid bemött mig med för
akt. En sådan trohet borde ni be
löna i stället för att ställa eder emot,
hvad ni i fall ej kan hindra."
"Ni tror då", fortfor den andra af
de båda samtalande, "att ni ostraf
fadt kan begå en dylik våldsgerning?
Ni, som varit min faders af svurne
fiende, som helt säkert mördat min
unge, tappre broder ni vill tvin
ga dottern att äkta sin faders ovän,
systern sin broders baneman! Al
drig jag svär det vid den heliga
jungfrun aldrig skall jag blifva
eder brud, icke ens om ni kunde till
bjuda mig en krona! Och var säker
på, att den unge riddaren,som skyn
dade till mitt och min broders bi
stånd, ej skall underlåta att efter
spana er för att straffa gudlösheten
och befria den värnlösa.''
"Dervid har ni mycket rätt,
sköna Karin", svarade Bengt. 'Er
riddare ,hår verkligen kommit hit för
att befria er, men har^haft dén frllä
oturen att sjelf blifva fången. NI är
ej den enda, som bebor detta torn
det vill jag säga eder, i fall det kan
vara eder någon tröst att veta, det
eder befriare ej är långt borta."
"Har han kommit, säger ni och
ni har varit nog djerf att inspärra
äfven honom.''
"Ja, hvad ville ni väl att jag skul
le göra?"
"Men fruktar ni ej den menskliga
rättvisans hämd, om ni också ej bäf
var för den gudomliga?"
"Jag ställer mig alltid så klokt,att
den menskliga rättvisan ej kan träf
fa mig. Vill ni till exempel veta
hur jag har gjort: Tvenne riddare
hitkommo i natt för att utfordra
eder, åtföljda af några ryttare. Des
sa senare lät jag dricka sig rusiga
af mitt öl, medan deras herrar un
dersökte mitt hus. Genom slughet
lyckades jag inspärra de båda rid
darne i slottstornet, och der få de
sitta tills de aflagt ed att ej söka
hämnas samt att för konungen inty
ga min oskuld. Tycker ni, sköna
Karin, att man kan handla klo
kare?"
"Det är dock en sak, som ni glömt
i er vishet!"
"Hvilken då?"
"Ryttarne, Hvad ämnar ni göra
med dem? Vill ni äfven låta dem af
lägga ed?"
"De äro,som jag redan sagt,druck
na och behöfva tid för att sofva ru
set af sig. Då de vakna fram på da
gen, skall jag säga dem, att deras
herrar redan ridit bort utan att af
vakta dem. Pä det sättet blir jag af
med dem,"
"Ni är en slug och elak man, Bengt
Månsson", svarade den unga flickan.
"Guds hämd skall en gång drabba
w
er.
"Bah, sköna Karin! Pater An
selmo har redan på förhand gifvit
mig absolution."
'Gå härifrån och förskona mig för
edra hädelser, förskona mig föf eder
förhatliga åsyn."
"Nå väl, min sköna fånge, jag vill
denna gången lyda er. Men var sä
ker på, att jag förstår konsten att
tämja den vilda skogsdufvan. När
ill härnäst önskar tala vid mig, så
Veka
bra
eller af ejukdom' angripna
hjertan, som bulta och klap.
Stt
i, kunna sftkert ocb
botas ocU bllfra
Hjertan gjorda starka
igen med behandling och vftrd.
I II 111 1 IfiS
0011
na tidning. Adressera.
SMh JUffiSS
Jaehöfver ni blott befalla och jag
skall strtwt- infmna inig. Men kom
ihåg, att inom åtta dagar måste pa
ter Anselmo hafya vigt oss tillsam
mans. Längre betänketid
ger \u
er icke.*'"
Dö båda lyésriårrie hörde en dörr
öppnas och tillslutas samt slöto der
af att herr Bengt aflägsnade sig.
De fortforo att hålla, sig tysta
Samtalgt slöts,
1
och de båda fån­
garne skyndade att lägga stenen till
baka vå sin plats och så godt sig gö
ra lät utplåna spåren efter sitt före
hafvande.
Uttröttade-äf den förgående nat
fåiis ahstrStiJ-nfngaf
Insomnade de
snart,' hertigen i munkeris san och
Peder i länstolen. (Forts.)
v Likaledes en $100.00 Coiumbiu
Top Buggy för $30.90. -Ni be
möt ver icke helala em förrftn ef­
ter
deras mottagande. Alla slags
droskor, se ler och sadlar handlar
vftr i-ria Vehkie-Katalotf om. Skrit' efter den.
Adressera SIAES. BOEBUCE & CO., Chicago, 111.
Sears, Roebuck & Co. .Iro i alla tielar päliUigu.-Red,
Näiuii iliuu. SLu-U Tldijiug då ui skrifvur.
-KURIKO-
Reglerar
Lefvern
Renar...
Blodet
Styrker
Njurarn©
Håller...
Magen
i ordning och
Skapar ny...
Lifskraft
Fråga icke efter den på apoteken
KURIKO
Minn.
Om
man Hder smärta 1 hjertgropen, om bjertat bulta*
och klappar, eller man har Bv&rt yid att andas eftef
n&gon ovanlig ansträngning eller från att kllfra
trappor, eller om man har qvttfyande, strypand»
kftMlor, ellor blir matt
X/1. hjertfel och bör akaffa eig
Svensk bok om HI g%
säljes nemligen blott af spe­
ciella lokal-agenter. Om ingen sådan
finnes i grannskapet hän vände man sig
till.....
Meddelar uiidervUuing I bokföring:, ste
nogrnfi, typewriting, telegraferhifr skön
skrlfning, liandelslag och engelska språ
ket. Dag- och aftonleklioner. Katalog
erhälies fritt. Etableradt för SL år sedan.
Maguire Jinia.,.
JB, flth st., St.
i§H
n
nu en stund, men då intet ljud för
märktes, knackade Peder sakta
i
golfvet.
"Hvem är dei'uppe?" frågade den
unga flickan med ängslig röst.
"Edra räddare, sköna Karin", sva
rade Peder. "Den listige skurken,
som bebor detta slott? har lyckats
fånga oss, men vi skola befria både
oss 8jélfva öch eder, om ni blott har
mod att följa öss. Eder broder hel
sar er. Han är sårad, men icke far
ligt."
"Han lefver således, min älskade
broder!" ropade den unga flickan.
"Och hvem är då ni, ädle herre, som
åtagit eder den värnlösas försvar?"
'Hvem jag är skall ni sedermera
få veta. Nu hinner jag blott bedja
eder med tålamod afbida dagens
slut. Vi skola vid midnattstid för
skaffa oss tillfälle att komma ner i
er kammare och sedan skola vi fly
genom fönstret. Jag skall då få den
glädjen att återföra eder till eder
bror, som ej befinner sig långt häri
från."
"Må Gud välsigna er, herr ridda
re!" svarade den unga flickan. "Utan
tvifvrl var det ni, som kom för att
försvara oss, då vi blefvo anfallna
på landsvägen. Min tacksamhets
skuld till er kan aldrig afbördas.
Men säg mig er plan, på det jag må
veta hur jag skall bete mig."
"Säg mig först, om fönstret i
edert rum är så stort, att man kan
komma igenom det."
"Ja, men det ligger högt fr&n
marken."
"Det gör ingenting. Vi hafva af
ett par lakan förfärdigat ett tåg, på
hvilket vi kunna hala oss ned först
till edert fängelse och sedan derifrån
ned på marken. Hufvudsakligen är
att få hål på golfvet men äfven det
ta skall nog lyckas oss. Var derför
på er vakt och låt oss ej vidare sam
tala, på det ej vårt förehafvande må
blifva röjdt i förtid."
"Jag skall helt och hållet råtta
mig efter edra befallningar, ädle
herrar", svarade den fångna. "Vid
midnattstid således?"
"Ja, vid midnattstid.*
Paul,
Har nåder ett femtedels århtm
drade botat alla slag
Btor Carta eller nytt •!*«, nindr* Inb tdl
••1* «der apotckar*. Bef&r an
ragtag int.t suUtitut.
När NI sänder efter edra vänner,
k6p
kt»p biljett på den gamla, på
CUNARD
biljett på den gamla, pålitliga
5
&mmä6i
~yg
a
NJUR- och LEFVERSJUKDOMAR,
Den fruktansvärda
RIGHTS
\1
35
SJUKA
ftr blott framskriden njursjukdom.
Båda äro farliga.
BSda kunna bota»
•m 4a bakandles i tid med Warner's
sända vi vil
kor oeh upp.
lysningar UB
alla,
som
v'.Ila
åtaga
bIr
agenturen for
vöra allmänt omtycKtafabrSkatéti
Lundin's Enbärssirup,
Enbärsdricka och Balsamiska EnbftSa
bröstkarameiier. Plateagenter önskas Mr
verallt. Skrtf genast. Om NI ej sjelf Tflk
bilfva itgent, octl ingen agent fianes på plafe»
36D, så. vänd Eder till en groceryman, toh
han pkaffar Er af våra fahrikafer. En flaska a|
Lundins Bnbärsslrup är uog till 5 eallons Enbärt*
dricka, lika godt som Uet var 1 fosterlandet.
25cts. för 4 profaskiir Cough Drops, portofrttfc
eller 1 flaska EnbBrsstrup. Adressera: Lundin#
Zo., 9443,3445. 447 VV. KinzleSt.. Chicago,I"
tillvinner si
gr mer och mer app*
miirksanihet på grund af sin bör*
digliet, det utmärkta klimatet
med regn oeli solsken i rätt tid,
sina natursköna och fiskrika in
sjöar, den rika omvexlingen af
skog och öppet land, sina blom
strande skandinaviska settle
ment, de goda inarknadsförbin
delserna, det billiga priset oeli lie
förmånliga vilfcoreir «*t få sig eft
eget hem i närheten af iiHiga sam
hällen och jerHväg.vstutioner.
Vi sttlja Minnesota land fran $2.00
pr acre till högre priser, och verkliga
Bettlare erhålla det på 10 års avbetalning
9)ed endast procents ränta. Kartor ogh
beskrifningar erhtillas fritt, öch då post
porto bifogas, sända vi fullständiga se£*
tionskartor öfver det bästa landet i Central
Minnesota med jcri^vägsstationer och in
sjöar. Vi firo skandinaviska agenter för
allt land tillhörande Northern Paclflo
banan och kunna'erbjudk millioner acréa
att välja på.
0
—min«m
...
Nu år tiden inne att se sigr
om efter land. Skrif derför strax
och fullständiga upplysningar
skola sändas med omgående post»
hvilken varit I verksamhet öfver 56 år och aldrlf
förlorat en passagerares lif,
GJORT DEN SNABHASTE RESAN ÖFVER ATLANTBHJ
DAGAR, SÄr.' ,,
och for passagerare på kortaste tid
MKT.TiAN AMERIKA OCH SVERIG®,
dagar, 55 timmar.
é
nya dubbelpropeller ångarn©
LUCANIi och CAMPANIA,
620 fot langa, 12,950 ton, 30,000 hästkrafter"
De största, snabbaste och mest eleganta i verldsn,
UXBRIÅ, ETRURIÄ, AURÅNIA, SERVIAf
620 fot långa, 8,600 ton, 14,600 h&stknfor,
iamt andra flytande palats, utgörande en
ojemförhg- flotta,
afgrå V Alt JK LÖROAC frän
NCW YORK, BOSTON o UVERPOOl*
Oöfverträflfade beqvämligheter för andra kl^f
och ancllandäckÄpasÄageiftr^ till billiga priser»
3% i)aa
DU i fc ål SS. II ik.iHkanskosöraerrik.
O 1 El
IV
I HUM
''lera goda upiifinnlngif
PARAMORS.PatoDt'Advohat,
49
Burfonl Blk.Indi'polis^Ind.
MOUNE ORGLARNE
Cfverträffa andra 1 ton ooh
varaktighet. Sänd efter ka«
talop ooh prislista, när nt
ämnar köpa.
14 Moore Strået
Nw
York, N. T.
Uti.detta Augustana Synodens nybild»,
de liem tillhandahåilea uuyjfga rum, god
mat, vänligt och uppriktigt bemötand*
samt hjelp och vagledning till ångbåts*
eller järnvägsstationer för ankommande
emigranter samt till Sverige hemresande
hvilka behöfva stanna öfver natten i New
York. Vid ankomsten till Jersey Oifcj
tag genast färjan till New York, der Bell.
Line spårvagn tages till South
IS
Ferry.
Från Grand Central R. R. tages 8:rd a ve.
upphöjd» jernväg till
South Verry
tvf
minuters väg derlfrän är hemmet beläget»
„ng:båts- och jernvägsbiljetter erhålla» p|
hemmets kontor. Penningar hemsändnv.
Ankommande emigranter mötas och om
häiidertagas när sft begäres af dess sl&$>
tingar. För upplysningar adressera
Sv» Lutherska Emigrant-Hemmet,
V
V.
U Moan te, Me* Tar* T. W*