CAP,, W
AND’W
BELLS B
PHENOMENON OF A FIST
"Your honor, I'm a misunderstood
man.’’
"But you are charged with assault
and battery on this person with a
black eye."
“That’s just the point, your honor.
1 slapped him on the back. It seems
he wasn’t feeling well and he slapped
me on the jaw. The very next time
I had occasion to use my right hand
I discovered ft was folded up.”
Mere Formalities.
"I fear those ‘wo men are coming to
blows,” said the timorous citizen.
“Don’t be alarmed," said a bystand
er. “There isn’t a chance.”
“But they are culling each other
liars.”
"Only political liars. In this part
of the country If a man doesn't call
somebody a liar at least once during a
political campaign he doesn’t consider
that he’s doing his duty to his party,"
w- (n
o oj-
MATTER OF OPINION.
Maude—Do you write poetry?
Frank—The editors sav not.
If She Wanted It.
Faint heart ne’er won fair lady, tor
She can't make much of one.
Faint heart ne'er won fair lady, nor
Escaped the clutch of one.
*
Brilliant future.
"How about that college graduate
who is ambitious to break into the
newspaper game?"
“I have hopes of him," replied the
city editor.
“Yes?”
. “Some of these days he’s going to
write a story without trying to use all
the six-syllable words In the diction
ary, and It will be a corker." —Bir-
mingham Age-Herald.
Obsessed.
"Do you believe a man should work
eight hours, play eight hours nnd sleep
eight hours?” asked the talkative per
son.
“Go away and don't bother me,”
replied the fractious citizen.
“What’s the matter?"
“Since I've been trying to learn
some of the new dancing steps I don’t
know whether a day has 24 or 48
hours.”
Managing a Career.
“You have been In public life a
great many years,” remarked the ad
miring constituent.
“A great many,” assented Senatot
Sorghum.
“Is this because you were judicious
in selecting policies?”
“Partly. But even more to the fact
that I was discreet In choosing cam
paign managers.”
Suspicious.
Hub—But the girl has good refer
ences.”
Mrs. Wyse—Too good I They must
have been anxious to get rid of her
to praise her so highly.
PRETTY SOFT.
Turtle—Tee, hee, whenever I see
one of nay creditors, I just pull in
my head!
His Idea.
“I like grouch business," said the man,
“And try to please one If I can.
If I stånd his acid test
I’m pretty sure to please the rest."
An Ear for Silence.
“Have you any favorite tunes?”
“ ‘Tipperary’ is one,” said Mr,
Grumpson.
“But you never hear it now.”
“That’s why it’s one of my favorite
tunes.”
Quite Ancient, In Fact
Knicker —What do you think of the
modern jokes?
Böcker —Oh. they are about the
same as the old ones
Knicker —Yes, and a little older, eh?
—Stevens Tech. Stone Mill.
Still Stroking
Mother (severely)—Edith! Did 1
see young Mr. Sotherlay stroking you
hair on the verandah last night?
Déugbter— « mere habit wita
- fatal, mother lie used to jyroke. hla
varsity eight - ■. ■■ .... ..-i
DR.C. B. HANSON
Dr. A. Anderson
Office 510 Fourth Street
Auto 3644
1425 Summit Ave.
Auto Phone 87280
DR. J. E. SWANSON
Dr. N. Palmquift
SVENSK LÄKARE
509 Security Bldg.
Auto Phone, Res. 87580
Office 2155
CHIROPRACTOR
Graduate of the Palmer Cchool of
Chiropractic* Davenport, la.
411-12 Frances Bldg.
Rea Auto 88166 Office Auto 85398
PRESCRIPTION DRUGGIST
1201 FOURTH STREET
SIOUX CITY, lOWA
N. NELSON
1002 - 4th St. Båda telefonerna
Audley W. Johnson
SVENSK ADVOKAT
318—319 Davidson Bldg.
• IOUX CITY, lOWA
G.N.SWAN
J. C. Rennison Co.
BLOMMOR
Vackra blommor för alla tillfällea
62ö Pierce St. Båda telefonerna
Drifhus 2604 Jones St.
C. A. Larson
Anderson Co.
Juvelerare
Bruden på Stafsund
Roman af
£ J-Y BRN
(Forts, fr. föreg. nr.)
—Ni rasar, min herre! Ert uppfö-
rande är högst ovärdigt.... jag skall
< minnas det, dä jag blir den befallan-
de här.
Ni skall aldrife bli det! Jag
akall yppa ert skändliga uppförande
tär min gudfar....
Och han skall tro cd'.’ hon
■krattade elakt och högljudt. För
sök.... det vore i sanning tacksamt
af er mot honom som dragit upp er
ur fattigdom och elände. Inte förlo
rar jag på det, men ni förlorar allt
IM man ätakar, som er gudfar gör, så
förstår ni, att det finnes ingenting pä
Jorden, som kan skilja honom från
mig.
Men ni älskar honom inte.
Hvad rör det er? svarade hon
kallt och trotsigt
Ah. ni är förfärlig han gick
med hastiga steg fram och tillbaka öf
ver goltvet Ja, ni vet alltför väl,
att jag ej vill vara den, som öppnar
min gudfars ögon, men han skall nog
själf en gäng upptäcka ert bedrägeri.
Ni älskar mig, sade ni, Louison det
var nu hans tur att skratta nej, ni
älskar ingen annan än er själf. Inför
mina ögon är ni en förnedrad varel
se....
Häll! ropade Ix>uison. jag
skall hämnas dessa ord!
I samma ögonblick hördes ett lätt
buller af någon, som kom i trappan.
Därpå öppnades dörren och Alaraik
inträdde. Louison sprang emot ho
nom och kastade sina armar omkring
hans hals.
Redan hemma! utbrast hon,
.glad som ett oskyldigt barn. Ah
det var för väl, ty det började att bli
bra tråkigt....
Mannersköld såg Hadars upprörda
utseende och blef förvånad då denne,
efter att ha hälsat på gudfadern, läm
nade rummet utan att säga ett ord.
Ha ni båda på något sätt kommit
ihop? Äro ni ovänner? frågade
Mannersköld.
Åh nej, vi äro de bästa vänner i
världen. Jag har endast retat honom
litet.... brytt honom för hans oför
ståndiga hjärtesorg.... och så drog
hon Mannersköld till den lilla hörn
soffan och började tala om, huru tomt
det hade varit efter honom.
i b
Främlingen.
Från och med den stund, då Loui
son hade blottat sin passion för Ha
dar, undvek han henne så mycket'
som möjligt, och huru mycken list.hon 1
än utvecklade för att få träffa honom
ensam, lyckades detta henne dock al
drig. Hadar tänkte, att hon skulle
blygas inför honom och själf draga el g
från hans sällskap, men däruti miss
tog han sig. Hon syntes icke röja den
minsta förlägenhet, då han inträdde i
den församlade familjekretsen. In
gen kunde således misstänka, att nå
gonting hade förefallit emellan dem.
Margaretha tyckte sig dock obser
vera, att Hadar hade i sitt sätt mot
Louison blifvit ännu mera kall och
tillbakadragen än förr. Hvad kunde
han då hafvu emot den unga, sköna
fransyskan som bedår ad e alla andra
unge män? Hade hon ej känt Hadar
aå väl, skulle hon möjligtvis, i likhet
med hans vänner och kamrater, kun
nat komma på den tanken, att han af
nndades Louison och harmades på
henne därför att hon stod i vägen för
det arf, som han och hans syster an
nars hade kunnat vänta efter gudfar
dern. Men Margaretha kunde icke ett
ögonblick tro på något sådant Lika
litet kunde hon. såsom en och annan
gjorde, antaga, att Hadar hade föräl
skat sig 1 den fagra kvinnan och led
af en hopplös kärlek, ty hon visste ju
så väl, att hann hjärta fortfarande
klappade lika varmt för hans förlora
de ungdomsbrud. Hvad kunde det då
vara, som alltid höll honom på afstånd
från Louison? Hon sporde honom
därom på sitt vanliga öppna sätt, då
de en gång befunno sig ensamma.
Låt mig slippa att säga det. bä
sta tant svarade han och tryckte
hennee hand.
Men Louison är ju själfva beha
get och älskvärdheten? Du finner ju
»jälf, huru omtyckt, ja, rent af afgu
dad hon bllfviL Tror du dä att Ala
rik begår ett misstag eller en oförsik
tighet, då han gifter sig med detta
x främmande fruntimmer?
Kanhända, Enligt min åsikt kan
Louison inte bli någon god hustru.
Hvarför säger du det? Marga
retha betraktade honom forskande.
• Låt mig slippa att närmare för
klara mig! Framtiden får utvisa, om
jag spår rätt.
Och därmed afstannade samtalet,
•om Margaretha var nog taktfuli att
ej fortsätta.
Det var en kort tid därefter, som
Hadar på Drottningholms virdahus i
ett uppbrusande ögonblick «å obetänk
samt hade uttalat sig i hotande ton
om Louison. då kamraterna en längre
stund hade retat och brytt honom un
der påstående, att han antingen var
“kär_ upp öfver öronen" i gudfaderns
fästmö, eller också var förargad på
henne därför att hon knep bort arf
vet frän honom och hans syster.
Vintern hade emellertid gått till än
da och våren började kläda naturen i
sin sköna fägring. Louison hade kon
firmerats i sin nya trosbekännelse och
tillika gjort så stora framsteg i even
ska språkets talande, att hon nu täm
ligen obehlndradt kunde föra en kon
versation. Mrainersköld älskade hen
ne fortfarande lika varmt och talade
esomoftast om deras bröllopsdag, som
skulle firas så storartadt och högtid
ligt som möjligt Sådan var Louisons
önskan och hennes vilja var för ho
nom lag. Hon utvecklade den mest
slösaktiga lyx och den förälskade
brudgummen gaf sitt samtycke till al
la hennes öfverdådiga förslag.
Det gläder Louison svarade
han, om Margaretha någon gång
gjorde en flyktig anmärkning om det
förändrade lefnadssättet i det förr så
enkla hemmet Hon är så ung....
de försvinna nog med tiden alla des
sa barnsliga önskningar.... låt henne
nu ställa och styra huru hon vill, då
hon ingenting annat hor att tänka på.
När skulle då bröllopet firas? Man
nersköld och I»uison voro ännu icke
ofverens därom. Han ville, att det
skulle ske ju förr desto hellre, men så
fick hon en dag det infallet, att hon
såsom brud skulle åka till kyrkan i en
ny, enkom för henne beställd vagn.
Den skulle införskrifvas från Paris,
och Mannersköld satte sig genast till
skrifbordet och gaf order därom.
Vi låta sommaren gå förbi, Ala
rik, till hösten är det ju lagom att vi
gifta oss.
Hvarför vänta så länge, min äl
skade?
Emedan jag önskar det, Alarik,
och du vill ju aldrig sätta dig emot
mina önskningar?
Hon lutade sig behagfullt fram mot
honom och han strök lockarna ur hen
nes panna och kysste henne. Ack, hur
lycklig hon var, som fick en sådan god
tok till man, tänkte hon och fröjdade
sig öfver att ändtligen ha kommit till
den punkt i sitt lif, hvarefter hon all
tid hade åtrått. Hvad brydde hon sig
om, att hon redan var en annans ma
ka? Hvad oroade det henne, att hon
hade blottat sitt lättsinne för Hadar,
som säkert aldrig skulle förråda hen
ne för Mannersköld, emedan han ej
skulle ha hjärta att förorsaka gudfa
dern en sådan sorg.
Till Jeanne hade Louison skrifvit 1
hemlighet och skickat penningar för
sitt barns underhåll. Hon hade äfven
glfvit henne sin adress och fått svar
från väninnan, hvilken tycktes vara
henne lika innerligt tillgifven som
förr och lofvade “evig tystlåtenhet".
För Jeanne hade likväl lyckan på ett
beklagligt sätt vändt sig. Hon berät
tade nämligen, att hennes älskare ha
de ofvergifvit henne för en annans
skull. Hon hade måst lämna sin gran
na våning och ägde knappast något
kvar af alla sina dyrbarheter. Loui
son sände henne därför en icke obe
tydlig penningsumma, hvilket hon
gjorde endast för att Jeanne icke
skulle förräda henne eller råka i fre
stelse att förskingra lille Rogers un
derhåll.
Jeannes bref hade Mannersköld
lämnat i sin fästmös händer. Hon ha
de varit nog djärf att låta adressera
det under hans post. Men hon förli
tade sig så väl på hans goda tanka
om henne, att hon icke kände den
minsta akymt af rädsla för att hennes
hemlighet skulle bil upptäckt, då han
kom och lämnade henne brefvet.
Du har ändock någon god vän i
Paris sade han.
Ja svarade hon det är en
stackars fattig flicka, som är mig
varmt tillgifven. Hon är också den
enda, som jag där håller af. Vill du
läsa brefvet? tilläde hon djärft, för
att pröfva om han verkligen skulle ha
lust därtill.
Nej, behåll ed ra flickhemligheter
för eder själfva
För att tala sanning, Alarik, så
har hon bedt mig, den snälla Jeanne,
att inte visa hennes bref för min fäst
man. Hon skäms litet smått för sina
kråkfötter....
Nå Ja då bör du ej heller gör*
det. Man bör alltid respektera sina
vänners önskningar.
Det gör jag också och därmed
stoppade Louison brefvet pä sig, för
att sedan taga reda på dess innehåll
Åndtligen bl ef det beslutadt. att
bröllopet skulle firas den 14 Septem
ber. Lysningen var redan afkunnad.
Louison sysselsatte sig Ifrigt med
bjudningsltetan och att, jämte sin
fästman och Elfva, teckna upp n*m-l
nen, på de personer, som skulle hedras.
ined att öfvervara vigselakten t Ekerö!
kyrka. Festen skulle afslutaa med er.
bal på Stafsund. Denna anordning,
yttrade Louison, var endast för Elf
vas skull, som hon så innerligt höll
af. Men hade Elfva kunnat läsa hen
nes innersta tankar, så skulle hon ha
funnit, att Louison rådfrågade endast
sitt eget tycke och att all hennes vän
lighet mot den unga flickan blott var
ett sken. Dock hyste Louison icke nå
got agg till Elfva, ty denna var själf
va uppmärksamheten mot henne, men
Louison tänkte alltid på sig själf i
främsta rummet och fäste sig icke vid
något annat än sitt eget jag. Att be
gagna hvarje tillfälle för att lysa med
sin skönhet och sin präktiga toilette
utgjorde hennes enda diktan och trak
tan, och detta var i hennes tank“ höj
den af all mänsklig lycka
Hadar talade aldrig med Elfva om
Louison. Och utbrast hans syster i
beundran öfver hennes utomordentliga
fägring, hennes älskliga, tilldragande
väsen, så log han endast och lät hen
ne ha sin tro för sig. Han växlade
aldrig ett ord med Louison om hon ic
ke direkt ställde någon fråga till ho
nom. Detta harmade henne och hon
beslöt inom sig att begagna första
lämpliga tillfälle att hämnas.
Hadar hade så småningom återvun
nit ett jämnare och gladare lynne.
Hans hjärtesorg var väl långt ifrån
botad, men dock något förmildrad och
han kunde som förr deltaga i sina vän
ners och kamraters samkväm.
Då han en dag befann sig på Drott
ningholm, dit han blifvit inbjuden för
att frukostera med några bekanta, föll
det honom in att därefter taga i skär
skådande det vackra slottets inre,
hvilket just nu var upplåtet för åt
skilliga resande, som hade anländt
med ångbåt från Stockholm. Natur
ligtvis hade han mänga gånger förr
varit uppe i slottsrummen, men där
funnos några nya konstföremål, om
hvilka han hade hört talas, och hvilka
han nu ville betrakta. Då han passe
rade de stora salarna och gemaken,
fäete sig hans blick plötsligt vid en
hög. manlig gestalt, som gick alldeles
ensam för sig själf. Att det var en
främling kunde man genast sluta till
af den ovanligt mörka ansiktshyn, de
stora, nästan svarta ögonen och det
äfven svartglänsande håret, som var
slätt tillbakastruket från pannan. An
siktsdragen voro vackra, regelbundna
och hade ett bestämdt om ock något
vemodigt uttryck. Främlingen märk
te, att Hadar nyfiket betraktade ho
nom. Detta gjorde att han slutligen
närmade sig och yttrade med en lätt
bugning:
Tajar nl franska, min herre?
Hadar svarade på samma språk, att
han med största nöje akulle vara till
hans tjänst.
Mitt namn är Charles Oendoux
sade den främmande och presente
rade Hadar sitt kort. Jag reser blott
och bart för mitt nöjes skull, för att
bese Stockholm och dess förtjusande
omgifnlngar. Jag är för öfrigt bosatt
1 Marseille. Min plan är också att
komma litet längre inät landet än just
hit. Del kan väl ej vara så långt här
ifrån till Kaggeholm, en egendom som
jag hört berömmas för sin härliga na
tur. Tror ni, att man här kan få hyra
en vagn....
Ah, det skall ni ej göra er besvär
med inföll Hadar, som biet intresse
rad af att få göra främlingens bekant
skap. Det här paasar sig ju utmärkt
bra, jag är själf boende på Kaggeholm.
och fastän jag icke är ägare af stället,
så kan jag försäkra er om, att bruks
patron Mannersköld skall med största
nöje mottaga er. Jag rider nu hem,
medan ni beser slottet, och skall ge
nast skicka en vagn, som om några
timmar kommer och hämtar er.
Hur akall jag kunna visa er min
tacksamhet för så mycken artighet,
min herre?
Med ingenting annat än att ni
blir belåten med mitt ar aagsment.
Och därmed skfljdns de åt.
Dä Hadar kom fram till Kaggeholm,
träffade han Mannersköld, för hvilken
han omtalade den nya bekantskap
han hade gjort, och att han hade in
bjudit honom såsom gäst för att bese
trakten.
åh, det skall bli roilgt för’Loui
son svarade Mannersköld, som all
tid tänkte på henne att få träffa en
landsman. Jag skall säga till om, att
en fin middag blir i ordning.
Därpå gick han in för att underrät
ta Louison om det främmande de ha
de att vänta Ull middagen.
Vi få främmande till middagen,
Louison sade han åt henne kan
du gissa hvem?
Nej svarade hon är det nå
gon ny bekantskap du ämnar presen
tera för mig?
Han är en främling, med hvilken Ha
dar helt oförmodadt sammanträffat
på Drottningholm. Det skall ju roa
dig att få träffa en landsman?
- En landsman! utbrast Ixiiiison
med oförställd glädje. Är han från
Paris? tilläde hon dock, kännande
en viss oro, ty huru många hade icke
sett henne på Varlétés.
Nej, från Marseille, tyckte jag
Hadar nämnde.
Louison gladde sig öfver denna hän
delse, som biet en anledning till ny
SVENSKA MONITOREN
förströelse. Hon tänkte genast på sin
toilette, och medan Mannersköld upp
sökte Margaretha för att gltva henne
order om middagen, lät hon kalla sin
kammarjungfru, hvilken hon alltid gaf
fullt upp med göra.
Louison valde en klädning af blek
gult siden, gameradt med svarta äk
ta spetsar, ty hon visste, att denna
dräkt utomordentligt förhöjde hennes
skönhet
Fäst inte upp den där locken,
Betty, den klär bättre, om den får
falla fritt ned på halsen. Så där. nu
är det bra yttrade hon, där hon
satt framför spegeln och lät kammar
jungfrun ordna sitt hår. Skaffa hit
en fullt utslagen mossros, den skall
passa ypperligt i mina mörka lockar.
Betty skyndade genast att uträtta
sin matmors befallning. Under tiden
satt Louison kvar framför spegeln, le
ende, glad och lycklig.
Jag har aldrig i mitt lif känt mig
så nöjd som nu. Om jag bara hade
kunnat kufva Hadar, skulle ingenting
ha fattats i min sällhet. Den där flic
kan, som han älskat och ännu tänker
pä, ville jag bra gärna se. Margaretha
påstår, att han icke träffat sin älska
de, sedan hon blef gift, men jag tvif
lar storligen därpå. Han har återsett
henne och hon bedrar sin äkta man...
Lx>uison kunde icke tro på heder
och dygd,- emedan hon själf var så
falsk och bedräglig. Hadar hade lik
väl ej sett Sigrid, ehuru han visste,
att hon fanns i Stockholm och att hon
med sin man några dagar hade uppe
hållit sig pä Rastaborg. Torparfliekan
Anna hade talat vid henne, men Sig
rid hade icke ens med ett ord frågat
efter Hadar eller skickat honom nå
gon hälsning. Hon hade sett blek och
lidande ut. Så hade Anna berättat för
honom.
Betty kom mycket snart tillbaka
med den vackraste ros hon kunnat få
fatt i på blomsterparterren. Den fä
stes nu på ett kokett sätt vid ena si
dan i håret och hängde med sina knop
par så löst, som votre den färdig att i
hvarje ögonblick falla ned på den nak
na, bländhvita halnen.
Ändtligen var Louison klädd, det
kunde icke nekas, med en utsökt
smak. Detta var också den enda ta
lang hon ägde.
Betty, som ville på allt sätt stå väl
hos ein matmor, uttalade sig i beund
rande ordalag öfver hennes skönhet
och behag.
En drottning kan inte vara ståt
ligare! sade hon och gick pä några
stegs afstånd för att riktigt kunna be
trakta henne.
Tycker du det! svarade Ixml
son själfbelåtet och kastade en blick,
den sista, i spegeln, innan hon läm
nade rummet.
Mannersköld kom emot henne. Han
bjod henne sin arm och de gfngo ut
på den breda terrassen. Margaretha
kom i detsamma Hon stannade tnidt
på golfvet i salongen och såg genom
de uppslagna glasdörrarna. huru de
båda trolofvade glngo fram och till
baka därutanför.
Hvem kunde tro, att Alarik nå
gonsin skulle låta bedåra edg så af en
kvinna tänkte hon icke utan ve
mod. Men skxin är hon, det kan Inte
bestridas, och hon beundran af alla,
utom af Hadar. Ja, må hon blott gö
ra Alarik lycklig, så att han ej kom
mer att en gäng ångra sin första och
enda kärlek 1 lifvet. Gud välsigne
honom! hon knäppte samman hän
derna liksom Ull bön jag kan Inte
göra annat än bedja för hans lycka.
Louison lutade sig innerligt InUll
Alarik. Hennes arm hvilade behag
fullt i hans och hennes språk var i
denna stund så varmt och lifligt, att
ingen, som hörde henne, kunde tv.fla
på uppriktigheten af hennes känslor
för denne man, som, hvad åldern be
träffade, hade kunnat vara hennes fa
der. Men Mannersköld liknade Ungt
ifrån en gubbe, hans gestalt var ståt
lig och lyckan föryngrade honom än
nu mer.
Margaretha gick för att bestyra om,
•tt middagsbordet dukades på det
prydligaste sätt, då hon mötte Had er.
som kom för att underrätte henne, att
vagnen med den främmande just nu
körde upp i allén. Därpå skyndade
han ut för att mottaga främlingen
som på det förbindligasto tackade för
ail den artighet, som bevisades ho
nom.
Hadar förde honom in för att pre
sentera honom för gudfadwn. Men
ingen fanns i salongen. Från terras
sen hördes Louisons glada, skämtande
röst och just i detta ögonblick kom
hon med Mannersköld midt för sa
longs tcnstem a.
Se där, min gudfar! sade Ha
dar och gick med främlingen bredvid
•ig ut på terrassen.
Hvarken Ixiuison eller Mannersköld
hade sett eller hört de båda herrar
nes ankomst.
-- Monsieur Charles Gendoux
presenterade Hadar.
Mannersköld stannade och skulle
just framräcka sin hand till ett gäst
fritt välkommen, då ett gällt rop från
Louison kom honom att hastigt vän
da sig mot henne. Hon hade blifvit
dödsblek och tryckte händerna kramp
aktigt mot: bröstet. *...
Min Gud, hvad fattas dig? —*
Mannersköld elog sina armar omkring
henne och bar henne in i salongen.
Vatten.... skynda Hadar! han
lade henne ned pä en chalselongue och
kysste hennes händer, hvilka voro
kalla som is.
Älekade, säg ett enda 0rd.... du
skrämmer mig!
Hadar höll sig på afstånd från den
pinsamma scenen, men främlingen
stod kvar på tröskeln i dörröppnin
gen. Hans an&ikte var dystert och do
mörka ögonen, som voro fastade på
den sköna kvinnan, glödde hemskt och
olycksbådande.... dock förändrade
sig hans uttryck i samma ögonblick
Hadar vände sig till honom.
Det är bättre nu sade Louison,
skälfvande på målet Det var bjärt
kramp, en svår hjärtkramp, som
ibland brukar komma öfver mig, fast
än det var längesedan jag plågades
däraf. Hon drog ett djupt andedrag
och reste sig hastigt upp. Ack, hvil
ken oro jag har förorsakat hon
strök håret ur pannan och försökte va
ra lugn.
Ligg stilla, Louison, du darrar
ju....
Det går snart öfver, Alarik. Glöm
nu denna obehagliga händelse hon
gick några steg öfver golfvet och
presentera mig i stället för vår gäst.
Mademoiselle Louison Gamier
upprepade Hadar. Monsieur Charles
Gendoux!
Främlingen kom fram till henne och
bugade sig djupt. Hon räckte honom
sin hand, som skälfde likt ett asplöf.
Hur glädjande för mig att få
träffa en landsman sade hon med
tydlig ansträngning.
Och för mig, som får träffa en
landsmaninna svarade han och
tryckte hennes fingrar hårdare än
Mannersköld och Hadar anade.
Louison bekämpade den smärta,
hvaraf hon uppgaf sig plågas, och blef
allt lugnare samt snart sig alldeles
lik. Konversationen blef ganska liflig
och Louison utvecklade därunder den
största älskvärdhet. Slutligen kornmo
Margaretha och Elfva, hvilka äfven
blefvo främlingen föreställda.
Mannersköld, som stod bakom Ix>ui
sons stol, böjde sig esomoftast ned till
henne och frågade med öm oro, om
hon verkligen befann sig bättre.
Ja svarade Louison sakta *-
jag är bra, var bara lugn!
Men föga tutade han, hvilka käns
lor stormade i hennes hjärta som
klappade så hårdt, att han kunde höra
dess slag. Hon var ännu mycket blek,
men hon försökte does att se obesvä
rad ut och det kunde ej nekas att hon
lyckades förträffligt.
Det tillsades, att middagen var ser
verad. Louison representerade som
värdinna vid bordet och gjorde detta
på ett mycket lyckadt sätt. -Den unge
utländlngen hade fått sin plate emel
lan henne och Elfva, till hvilken han
emellanåt vände sig, uttalande sin
glädje öfver att trätta tillsammans
med personer, som kunde så väl tala
hans modersmål. Han tycktes mycket
beundra den unga, ljuslockiga flickan
och lyckönskade sedan Hadar att äga
en så förtjusande syster.
Hon är blott ett barn ännu
svarade Hadar smickrad, ty systern
va? honom obesknfligr. kär.
Men ett lofvande barn, försäkrar
jag. Hon blir en äkta nordisk skön
het. Något så fint och luftigt har jag
aldrig förr sett.... hon är charmant!
Och då man sedermera ledsagade
den unge fransmannen omkring på
Kaggeholms ägor, höll han sig, så
mycket han kunde, till Elfva och Ha
dar. I Ijouisons sätt låg något feber
aktigt och oroligt, som bon hade
svårt för att dölja. Hon lyssnade
med spändt öra till hvarje ord Charles
Gendoux talade med de båda sysko
nen, utan att visa någon lust för att
blanda sig i samtalet Hon hörde, att
han talade om Marseille, som han sa
de vara sin födelsestad, att hans för
äldrar Istde och att han var kompan
jon med sin far i en större handelsaf-
Mv. Sveriges natur hade gjort ett
djupt intryck på honom och han före
drog detta land framför alla, näst sitt
eget fädernesland. Elfva kände sig
äfven å sin sida intresserad af honom.
Mycket ofta betraktade hon hans
vackra ansikte, som måste slå an på
en ung flicka.
Han är säkert en förträfflig män
niska tänkte hon, beundrande ho
nom 1 tysthet. Men han ser lidande
ut, det ligger liksom ett moln i hans
blick.
Ju mera Hadar talade med den
främmande, desto mera kände han sig
dragen till honom. De bletvo under
denna eftermiddag eå fort bekante
med hvarandra, dessa unga män, att
de tyckte, att de hade känt hvarandra
under hela sitt Ilf. Hadar blef så
varmt etämd för den unge fransman
nen, att han bad honom under några
dagar gifva sig ro på Kaggeholm, så
skulle Hadar föra honom omkring I
trakten. Charles Gendoux kunde icke
annat än vara mycket tacksam fö*
denna gästfrihet och förklarade eif
med störste nöje vilja begagna sl|
däraf. Hadar meddelade detta åt Man
nersköld, sota uttryckte sin glädje öf
ver att främlingen trodde sig kunni
trifvas i hans hem. ..
(Forts.)
SVENSK LÄKARE
Kontor Building
sth & Pierce Sts.
Office Tel. 4437 Old 1554-9
Rea. 613 -38 at Res. Tel. 71001
SVENSK LÄKARE
410 Security Building
Auto Phone 4740
Bostad : 1115 Jones Street
Auto Phone 1248
C. E. NELSON
G. SCHERLING
examinerad
LIKBESÖRJ ARE
SVENSK VICE KONSUL
215 United Bank Building
Fullmakter utfärdas och arf 1 Sve»
rlge inkasseras, ångbåtsbiljetter på
de bäste linior.
Andrew Oftling
BYGGMÄSTARE
Kontor: 810 Water Street
Företa klassens arbete till lägsta
priser
Båda telefonerna
JÄRNHANDEL
1102 Fourth Street
Båda telefonerna
Wissing &
Besök vår nya butik, belägen
vdd hörnet af Femte och Nebraska
gatorna. Vår högsta önskan ät
att betjäna Eder till full belåten*
het.
GÖR OSS ETT BESÖK
Stor 100 dosa
Copenhagen
nu till salu.
VI GARANTERA
att Copenhagen snus alltid
varit och är absolut rent.
Om Eder handlande icke
för det, eända vi det till S
der per post till det vanliga
priset, 10c per dosa, tills El
der handlande kan förse El
der. Frimärken godtagas.
Copenhagen* matanua är
världens bästa tuggtobak.
Weyma*. Bruton Company,
1107 Broadway New York